hästar, hvilka köras på ryskt mancör, så att man far iväg öfver stockar och stenar, backe upp och backe ned, såsom gällde det en kapplöpnings Många stötar får man; ty stenläggningen består af större och mindre kullerstenar och afbrytes af djupa rännstenar, hvilka gå tvärt öfver gatan. Känner man vägen, kan man resa sig i vagnen och derigenom undgå de värsta stötarne, annars löper man fara att framkomma till bestämmelseorten i samma tillstånd som efter en första ridlektion. Hvilken tomhet på stadens gator! Regnet har bokstafligen sköljt bort folket, och en och annan vandrande paraply eller några hastigt framilande droskor äro det enda, som antyder att tusenden röra sig och hafva sin varelse rundt omkring 0ss. Å På Rydbergs hotell, detta vårt förlofvade land; är det lika tomt, som på gatorna: Svenskarne hafva samma vana som vi derhemma, att äta tidigt middag; och kommer man på en restauration efter kl: 6 på eftermiddagen, får man med en artig bugning på allt, hvad man begär. det oföränderliga svar, att det är slut. I dag hugnades vi tio gånger å rad med detta svar, allteftersom vi pekade på åtskilliga rätter, hvilka äro uppförda på matsedlen, till dess vi slutligen i förtviflan begära hvad som helst; som icke är slut, och njuta det med tacksamt sinne. Emellertid upphör regnet, skyarne dela sig, vädret tycktes likasom besluta sig för att vara godt. Vår uppassare tror emellertid att det icke är att lita på, och som vi i detta hänseende hysa en djup aktning för hans åsigter, bestämma vi oss för att tillbringa aftonen inomhus och se derför igenom teaterprogrammerna. Hugenotterna, stor tragisk opera! Det är allt för bedröfligt efter ett regnväder. — Familjen Benoiton,. Men det var ju i förrgår som vi beundrade den vackra m:ll Aberg i hennes eleganta pariser-toaletter såsom den fåfänga m:ll Benoiton och som vi roade oss åt den lilla Fanfan; detta det nittonde århundradets underbarn, som röker cigarr, går på börsen och under sitt champagnerus gnolar på melodier ur Den sköna Helena; De andra teatrarne äro för aflägsna: — Nej, slumpen får råda, vi gå ut: En viss obegriplig dragningskraft för oss till Berzelii park och Berns salong. Man vistas icke länge i Stockholm, förrän man lär sig att uppskatta detta kringdritvande på kafeer; som är Stockholms borgerliga klasser så kärt; Man frestas så lätt att sitta timmatal och fröjda sig åt det brokiga lif, som rör sig omkring en, och hvarvid man jiecke är fästad med ett enda band. Berzelii park är en rätt vacker liten park med många väl anlagda gångar. Den store naturforskarens bildstod tittar fram mellan träden i parkens medelpunkt, och han tyckes med en förebrående blick skåda ner på den ovetenskapliga verld, som så tanklöst skyndar förbi honom, och som föredrager nöjena i Berns salong. Dessa nöjen inskränka sig till mat, dryck och dräglig hornmusik. Sjelfva lokalen är synnerligen vacker. En mycket stor salong leder på ena sidan ut till ett slags långt galleri; hvars väggar helt och hållet bildas af fönsterglas och som är tätt besatt med små bord och stolar. Flere dörrar leda härifrån ut till parken, hvilket om sommaren betydligt föröka ställets behag. Det är i-detta galleri, som det egentliga lifvet ter sig, och på aftonen kan det stundom vara svårt nog att få sig en plats mellan de otaliga små borgare-familjer, hvilka här intaga sin kopp the, de stadige äldre embetsmännen, hvilka vid ett glas öl och aftontidningen hvila ut efter dagens ansträngningar, och de unga lejonen, hvilka förfriska sig med en sorbet eller med det sedvanliga punsch-glaset. Emellertid utsänder orkestern sina upplifvande toner och den lilla vattenkonsten i parken, ett föremål för de naiva borgarnes beundran, ackompagnerar den med sitt entoniga prassel. Åtskilliga små-episoder bidraga till att underhålla oss. I främsta rummet komma tidningskolportörerna; det är en ordentlig kapplöpning om hvem som skall komma först. Svettdropparne rinna utför kinderna på dem och hela ansigtet liknar en rödglödgad kamin, som är i