— Eder och eder resa ;:7
— Det synes då, som ni rätt snart blifvit i
tillfälle att visa mig edör vänskap, grefve Hans.
— Ni kan vara lugn, Engelbrekt, för fogden;
han anar icke att ni begifverseder af förr än i
morgon eftermiddag, men till dess har han vid-
tagit alla möjliga mått och steg för att få eder
i sitt våld; Den största försigtighet är derför
nödig; den minsta vink, han skulle få om; att
ni lemnat berget före morgon middag; tiodubblas
faran för eder. Från och medi mörgon mid-
dag hvimlar vägen härerellah och Borganäs af
ryttare, alla med befallning att taga eder död
eller. lefvande; 0 -
— Större fara skulle dock drabba fogden,
om han finge framgång i detta sitt företag; än
om han-läte mig rida min väg fram i ro. Men
han här nu en gång fått i sitt hufvud att hån
kan behandla Sverges allmoge, hur han vill:
Den Herren vill aga; honom slår han med
blindhet: Men huru vet ni allt detta, grefve?
— Ni såg den spenslige mannen vid er port;
när vi kommo från saämmänträdet i middags.:.?
— Ja väll
— Det vär en af fogdens utskickade ; ::
— Det visste jag ... jag kände honom!
— Men rå visste ni icke, att köpstadsman-
men, som mötte eder i pörten, också var en
sådan?
— Lydert Rosenbrigge?
— Så hette han; menar jag :.: Hans namn
är mig af gammalt okärt.
Grefve Hans fick ett utseende, som om han
ogerna uttalat detta namn och påmint sig den,
som bar det.
— Jag hade då rätt — inföll Engelbrekt —