— Eder och eder resa ;:7 — Det synes då, som ni rätt snart blifvit i tillfälle att visa mig edör vänskap, grefve Hans. — Ni kan vara lugn, Engelbrekt, för fogden; han anar icke att ni begifverseder af förr än i morgon eftermiddag, men till dess har han vidtagit alla möjliga mått och steg för att få eder i sitt våld; Den största försigtighet är derför nödig; den minsta vink, han skulle få om; att ni lemnat berget före morgon middag; tiodubblas faran för eder. Från och medi mörgon middag hvimlar vägen härerellah och Borganäs af ryttare, alla med befallning att taga eder död eller. lefvande; 0 — Större fara skulle dock drabba fogden, om han finge framgång i detta sitt företag; än om han-läte mig rida min väg fram i ro. Men han här nu en gång fått i sitt hufvud att hån kan behandla Sverges allmoge, hur han vill: Den Herren vill aga; honom slår han med blindhet: Men huru vet ni allt detta, grefve? — Ni såg den spenslige mannen vid er port; när vi kommo från saämmänträdet i middags.:.? — Ja väll — Det vär en af fogdens utskickade ; :: — Det visste jag ... jag kände honom! — Men rå visste ni icke, att köpstadsmanmen, som mötte eder i pörten, också var en sådan? — Lydert Rosenbrigge? — Så hette han; menar jag :.: Hans namn är mig af gammalt okärt. Grefve Hans fick ett utseende, som om han ogerna uttalat detta namn och påmint sig den, som bar det. — Jag hade då rätt — inföll Engelbrekt —