ande; att nemligen åt domaren eller den lef-
vande menskliga viljan öfverlemna en ganska
vidsträckt frihet i tillämpningen af hvad lagens
löda former bjertlöst stadga och måste stadga.
Må den; som skall tillämpa dessa hårda former;
dock aldrig glömma; att de äro en nödvändig-
het; och att samhällets vilja derför icke är så
ond; som det låter. Det är menniskan, som
skall ingjuta mensklighet i dessa former.
aVi äro okunniga om, huruvida hr Granström;
enlighet med den mildare riktningen inom
brottmålslagstiftningen, som vi påpekat, kunde
låta nåd gå för rätt i afseende på poliskassans
fordringsanspråk hos detta fattighjon; som dock
icke begått något brott; eller om ban ej skulle,
i fall han afskrifvit målet för längesedan och
alldeles uraktlåtit att eåtskilliga gångera låta
för bötesbeloppet kräfvax en person, som för
lifstiden var intagen på fattighus, med lugn och
vodt samvete kunna motse den dag, då han för
en sådan uraktlåtenhet skulle ställas till ansvar.
Men vi påstå bestämdt, att hr Granström kunnat
utan ringaste fara af ansvar, ja; att han bort
medgifva fattighjonet, sedan han dömt detsam-
ma att betala, någon respit för att försöka
åstadkomma bötesbeloppet. Att hr Granström
ej gjorde detta; synes oss ej kunna försvaras
dermed; att Buscher åtskilliga gånger förut blit-
vit kräfd; Sedan en vanärande dom fallit; hade
saken väsendtligen förändrat sig. Förut hade
B: att välja mellan att betala och icke betala,
nu hade han att välja emellan det förra och
fängelset; och antagligt kunde väl vara, att han,
stadd i detta val, genom medmenniskors väl-
vilja lättare skulle kunnat sammanbringa sum-
aan än förut, då det sannolikt legat inom
omöjlighetens gräns: Den sonliga ömheten kom
:.u lyckligtvis emellan och räddade den dömde
:rån fängelsestraffet. — Detta kändes förmod-
igen såsom en vanära äfven för familjen, då
onen grep till och pantsatte det enda han hade
för erhållande af den nödiga lösesumman: Det
vore väl; om de, som äro vana att lättvindigt
nog förfoga öfver menniskors frihet, ej glömde
att med frihetens beröfvande, i allmänna tänke-
sättet, vanäran är förbunden, och att denna
kännes äfven i samhällets lägsta schakter kanske
mer än man i allmänhet tror, ty åtskilliga grund-
drag hos menniskan äro temligen lika de olika
samhällsstadierna igenom. Och olyckligt det
samhälle, der icke vanäran åtföljde såväl brottet
som brottets offer! Men derför borde heller icke
verkliga brott och förseelser af den obetydligaste
art beläggas med likartade straff. Om följderna
äro de samma; kunna orsakerna äfven i medve-
tandet lätt sammanblandas.
Ehvad åsigter hr Granström än må hafva
om denna sak; äro vi dock förvissade om att
han; äfven utan antagande att den möjlighet;
som verkligen förefinnes, att Buschers uppgift;
att han förut betalt böterna; är sanning; dock
medgifver; att i och med den ifrågavarande do-
men öfver detta fattighjon han äfven gjort en
klär och tydlig tillämpning af satsen: csummum
jus summa injuriaa (den högsta rätt är den hög-
sta orätt).
Till sist omtalar Dagligt Allehanda att en
person som vill vara okänd har öfverlemnäat 5
rdr för att gossen må kunna åter utlösa sin
klocka som han pantsatt för sin faders frihet.