att C. Arfwedson år 1865, straxt innan han skulle göra en utländsk resa, yttrat till vittnet: cjag är skyldig Noring en summa penningara Vittnet, som straxt efter denna underrättelse skyudat sig att tillsäga Noring att taga ut sina penningar innan låntagaren reste, hade då fått tillsvar: Åhja, dem tar jag nog uta. Sedan vittnesförhöret var afslutadt anhöll notarien Synnerberg att hr Louis Guilletmot måtte inkallas, för att höras om, huruvida icke äfven han, då han var pocurist, lånat ur kassan, förmenande hr Synnerberg föröfrigt att detta vore en allmän praxis i alla handelshus; dessutom yrkade hr Synnerberg det Noring måtte försättas på fri fot enär hans brott antagligen ej vore af så svår art att han derför kunde dömas till 2 års fängelse. Häradshöfding Westman bestred hr Guilletmots hörande såsom varande obehöfligt; beklagande att Noring skaffat sig ett sådant rättegångsbiträde som försökte smutskasta motparterne. Allmänna åklagaren bestred i sin ordning Norings försättande på fri fot, förmenande att brottet vore af den beskaffenhet att Noring för begåendet af detsamma kunde komma att ådömas minst 2 års straffarbete. Efter hållen öfverläggning förklarade domstolen sig ej kunna bifalla framställningen om Noring8 försättande på fri fot, och uppsköts målet till den 27 maj, kl. å dagen, till hvilken dag hr Guilletmot skulle kallas för att höras såsom vittne.