nde till allt våld, eftersträfvar: blott en moraisk seger: Det är genom det rättas egen makt som det vill öfvervinna fienderna till.dess frigörelse — desse som tro sig. ha rättmätigt ärft ätten att styra Englands folk, men som ofta visa att de ofta sjelfva behöfva vara styrda af Baglands arbetsklass. Hr William Walters talar med bitande sarkasmer. Han säger: aman är icke rädd att sätta bajonetter i folkets händer när fäderaeslandet är i farasc, det vill säga när de styrandes fel tvinga dem att utgjuta fremlingars blod, hvilka enligt naturens ordning äro våra bröder; men man vill icke åt folket anförtro rättigheten att rösta, hvilket dock skulle förekomma krig. Ty ett folk, som är verkligen fritt, som sjelf bestämmer sitt öde, är icke, såsom en fåmanna-regering, nödsakadt att styra medelst den tvedrägt, som skiljer mensklighetens olika stammar. Till och med så förderfvadt som underhuset nu är, är det ännu en institution med mycket stort i sig. Hvilken makt skulle det då icke besitta när, fritt och :enadt från hvarje fläck, från hvarje privilegium, denna vördnadsvärda institution blefve en spegel, som återgåfve det engelska folkets storhet! I denna stund vinner folket en omätlig moralisk seger, då det vindicerar sin häfdvunna rätt att sammankomma å allmänt möte utan att ha sökt tillåtelse och utan att hafva någon myndighets kontroll öfver sig. — Man har vägrat oss att komma in i den park, som vi betala. Man har sagt att vi äro vandaler. Man fruktar att vi skola göra skada å dessa rabatter: Ack, finns det någon i verlden som mera älskar träden och blommorna, än Englands arbetande män och qvinnor — desse, hvilka så sällan få se dem! Reformsällskapets styrelse har utnämnt särskilda vakter och konstaplar som skola vaka öfver att lagarne iakttagas, öfver qvinnornas säkerhet och blommornas skygd: Vi hafva hvarken kanoner eller gevär, såsom de kungliga gardena, men tungan, talet, är det mäktigaste vapen i verlden, och det skall segra. Ytterligare talar en br Owen, som nästan hvarje söndag, då solen lockar dit promenerande, plär hålla tal till folket i denna park för att lära det kärlek till fosterjorden och till friheten; Slutligen uppträder en åldrig man, hr Eagley, som gisslar med bitande infall; framkallande salfvor af skratt, konseljpresidenten, specialkonstaplarne och det förskärada parlamentet, hvilket icke vill öppna valfönstren för att släppa in luft och ljus i underhuset. Derefter uppläser ordföranden förslaget till resolution; och den antages. Hand efter hand sträckes upp; till tecken derå; och detta fortgår led efter led, så långt ögat i den inbrytande skymningen kan skönja. Derefter afmarcherar, tyst, värdigt, lugnt, i nästan militärisk ordning, det ena tusendet efter det andra, i leder af 50 -mans front. Och aristokratien vet nu hvad folket i London vill. RANN