— Är då eder tanke densamma som min,
så behöfva vi ej länge söka efter mannen.
Jag menar att vi behöfva en man, som kan
föra oss an med hand och svärd lika väl som
med tungan, och mig synes ingen dertill bättre
passa, än den rike bergsknapen från Norrbärke.
Honom känna vi alla och hav känner oss. Han
skall icke hvila förr än lag och rätt åter råder
i våra bygder.
— Ja; ja — ropade bönderna — Belgsting
är vår man; han och ingen annan.
Gubben såg åt sidan, der den väldige bergs-
knapen stod, lutad mot sin långa staf. Ske-
net från ett af blossen tätt invid upplyste Kans
höga gestalt och de stolta, regelbundna dra-
gen i hans anlete: Han stod stilla och hans
öga hvilade på marken. Säkert betänkte han
sig på hvad han skulle svara: När den gamle
bonden nämnde honom och bönderna utropade
hans namn, hade han ryckt till; och hans: öga
hade flammat upp. Men ögonblicket derefter
var han försjunken i sig sjelf och ögat flam-
vaade ej mera: Kände han sig smickrad af
männens hyllning? — Fåfänga ligger somvving-
slagen orm omkring menniskans hjerta,
Hans orörlighet och tystnad. varade längre;
än som var förenligt med männens väntan.
Allas ögon sågo undrande på jätteskepnaden,
och så tyst var det, att man kunnat Höra sin
egen andedrägt.
Då hördes från motsatta ändan af män-
nens. krets en djup kraftig stämma afbryta
tystnaden.
— Skall en biltog man, öfver hvilkens huf-
vud blodskuld hvilar; blifva höfding öfver fria
män?