Belgsting; som kallat oss tillsammans; Ofärden
är öfver oss, och fogdens armar växa med åren.
Länge hörde vi omkring Siljan endast ryktet
tala om nöden och, våldet här nere; och vi tänkte,
att det gällde rike man blott, Men de sista.
åren hafva fogdens armar nått öfver till våra
magra tegar, och -mången bonde, som förut
satt på eget hemman, måste nu. svälta till döds
eller tigga sitt bröd. Vi hafva lagt råd om
saken och äfven talat med männen i grann-
socknarna, och äro vi så sinnade; att vi ej
längre vilja tåla olag och ofrid; utan gå vi
hellre man ur huse. . Så tänka. vi i Mora.
— 8Så tycka vi ock. i Leksand. och Rättvik
— hördes ett par. bönder: vid. sidan om Mora-
karlen yttra, sedan. denne tystnat och trädt
tillbaka i ringen, N
Då steg en gammal. man, fram, Hans, hjessa
var kal; men, yfviga silfverhvita, lockar föllo
från tinningarne kring hans axlar, och blick
och, åthäfvor utvisade ännu både kraft och rör-
lighet,
— ÅArlige man af Dala, — sade han — vi
behöfva ej mycket orda om hvad. vi, ständigt
hafva för ögonen. Få äro de som kunna min-
nag lika långt tillbaka i tiden som jag; och
jemföra, huru, det fordom var i, våra bygder
med hvad som nu blifvit skick, och sed der.
Jag minnes. väl från min barndom den ädle
och, gode herren; konung Magnus; när han
satt på Husaby kungagård eller, på. Norberg,
och de rätter han gaf både. åt Kopparbergs-
männen och Silfver- och Jernbergsmännen;. och
ofta hörde jag min fader tala om tiderna dess-
förinnan under den stränge kung Magnus La-
dulås och den ädle marsken Thorkel Knutsson;