sin förbannelse öfver den grymme fogden, eller
som om han velat störta fram med draget
svärd, — men han blef snart herre öfver sig
sjelf.
— Jag skall riktigt framföra er helsning,
fogde : . . den lärer icke komma för sent fram!
Och sveanen lemnade den stora salen, åtföljd
af fogden Johan Wale.
Under samtalet mellan Jösse Eriksson och
Herrman; hade Agnes närmat sig sin fader;
liksom om hon sökt hans skydd för den fasa,
som blotta föreställningen om de fem böndernas
öde uppväckte i hennes själ. Krampaktigt
tryckte hon fadrens hand, när hon fick höra
att all räddning var omöjlig:
Hennes blick, när hon såg på den stolte un-
gersvennen; som talade så frimodigt inför den
mäktige fogden, var den bäste tolken för det
lifliga deltagande, hvarmed hon följde samtalets
gång. Hennes kind var än röd som blod; än
hvit som snö; och när den förtviflade budbära-
ren lemnade rummet var hennes smärta fullt
ut lika stor som hans.
Men en oförklarlig oro bemäktigade! sig henne
tillika.
— Följ med; fader; följ med — hviskade
hon i grefvens öra.
Grefven hade med uppmärksamhet följt alla
ord som vexlats; och delade i viss mån sin
dotters oro. För att dock icke stöta sig med
fogden, men på samma gång få tillfälle att följa
sin dotters och sitt eget hjertas hviskningar,
yttrade han:
— Ar det fortfarande eder vilja att hedra
oss med edert sällskap på vår färd uppåt Kop-
parberget, Jösse Eriksson? :;.: det är redan långt