sin förbannelse öfver den grymme fogden, eller som om han velat störta fram med draget svärd, — men han blef snart herre öfver sig sjelf. — Jag skall riktigt framföra er helsning, fogde : . . den lärer icke komma för sent fram! Och sveanen lemnade den stora salen, åtföljd af fogden Johan Wale. Under samtalet mellan Jösse Eriksson och Herrman; hade Agnes närmat sig sin fader; liksom om hon sökt hans skydd för den fasa, som blotta föreställningen om de fem böndernas öde uppväckte i hennes själ. Krampaktigt tryckte hon fadrens hand, när hon fick höra att all räddning var omöjlig: Hennes blick, när hon såg på den stolte ungersvennen; som talade så frimodigt inför den mäktige fogden, var den bäste tolken för det lifliga deltagande, hvarmed hon följde samtalets gång. Hennes kind var än röd som blod; än hvit som snö; och när den förtviflade budbäraren lemnade rummet var hennes smärta fullt ut lika stor som hans. Men en oförklarlig oro bemäktigade! sig henne tillika. — Följ med; fader; följ med — hviskade hon i grefvens öra. Grefven hade med uppmärksamhet följt alla ord som vexlats; och delade i viss mån sin dotters oro. För att dock icke stöta sig med fogden, men på samma gång få tillfälle att följa sin dotters och sitt eget hjertas hviskningar, yttrade han: — Ar det fortfarande eder vilja att hedra oss med edert sällskap på vår färd uppåt Kopparberget, Jösse Eriksson? :;.: det är redan långt