des och en och annan småsven sprang åt stallbyggnaden: Den bleka gossen på loftsvalen flög till vid ljudet; som om han träffats af ett slag, men hans ögon blixtrade af kraft :och beslutsamhet. Han tycktes blott vänta på svaret, för att våga någon djerf handling, som nu mera ensamt kunde rädda honom från att. bli kastad i tornet: Svaret dröjde icke heller: — Ja; ja, lita på mig; jag skall bedja fogden . : : Löftet hann ej uttalas; förr än en befallande stämma nerifrån gården hördes utropa: — Vid den helige Stefan! der står en krontjuf och talar vid stolts jungfrun ..: hör hit; karlar; tagen den rackaren! Och i samma ögonblick rusade tvenne knektar uppför trappan till loftsvalen: När dessa hunnit så långt upp; att de kunde se längs utefter svalen, sågo de den trasiga gossen liggande på knä framför stolts jungfrun, såsom den myndiga stämman dernere kallade henne: Men ögonblickligt kastade sig gossen upp från sin ödmjuka ställning och försvanh vid byggnadens hörn. XKnektarne skyndade fram och förbi flickan, som dock hade själsnärvaro nog att söka uppehålla dem genom att tilltala dem; De svarade icke derpå; ötan ilade svalen framåt och veko om vid hörnet; der gossen försvunnit. Den unga flickan följde efter dem i den högsta själsspänning. Ty det led intet tvifvel, att de båda männen skulle gripa den olycklige. Loftsvalen fortsattes på denna sidan af byggnaden ända till det motsatta hörnet, der den slutade midt för ringmuren; hvars torfklädda vägg syntes på något afstånd.