des och en och annan småsven sprang åt stall-
byggnaden:
Den bleka gossen på loftsvalen flög till vid
ljudet; som om han träffats af ett slag, men
hans ögon blixtrade af kraft :och beslutsamhet.
Han tycktes blott vänta på svaret, för att våga
någon djerf handling, som nu mera ensamt
kunde rädda honom från att. bli kastad i tornet:
Svaret dröjde icke heller:
— Ja; ja, lita på mig; jag skall bedja fog-
den . : :
Löftet hann ej uttalas; förr än en befallande
stämma nerifrån gården hördes utropa:
— Vid den helige Stefan! der står en kron-
tjuf och talar vid stolts jungfrun ..: hör hit;
karlar; tagen den rackaren!
Och i samma ögonblick rusade tvenne knektar
uppför trappan till loftsvalen:
När dessa hunnit så långt upp; att de kunde
se längs utefter svalen, sågo de den trasiga gos-
sen liggande på knä framför stolts jungfrun, så-
som den myndiga stämman dernere kallade henne:
Men ögonblickligt kastade sig gossen upp från
sin ödmjuka ställning och försvanh vid byggna-
dens hörn. XKnektarne skyndade fram och förbi
flickan, som dock hade själsnärvaro nog att
söka uppehålla dem genom att tilltala dem;
De svarade icke derpå; ötan ilade svalen framåt
och veko om vid hörnet; der gossen försvunnit.
Den unga flickan följde efter dem i den högsta
själsspänning. Ty det led intet tvifvel, att de
båda männen skulle gripa den olycklige.
Loftsvalen fortsattes på denna sidan af bygg-
naden ända till det motsatta hörnet, der den
slutade midt för ringmuren; hvars torfklädda
vägg syntes på något afstånd.