den förre derför att han skulle kallat poliskonsta-
peln-skräddaren för menedare.
Nu skola vi läsa upp protokollet från föregående
rättegångsdag; började domaren.
Grönhagen. Jag hör inte, nådig lagman.
pROMaren. Hör han inte? Ja det kan jag inte
jelpa.
Grönhagen. Jaha, men jag skulle vilja höra
hur det låter.
Domaren. Jaså, nå gå omkring bordet och ställ
sig bredvid-nötarien som läser upp protoköllet då.
(Grönhagen sätter glasögonen fastare på näsan
och vankar omkring bordet samt åhör protokollets
uppläsande. med andäktig min, dervid hållande sin
näsa så nära som möjligt intill notariens.)
. Domaren (sedan protokollet blifvit uppläst).
Ar här något att anmärka mot protokollet?
Grönhagen. Jaha, jag bestrider att saken hör
till skomakar..., jaså, att skomakarskylten hör till
saken, och inte biribiaffären heller, för jag tycker
som sanningen är, att man eger rättighet ljuga så
mycket på sig sjelf som man orkar, och att Färn-
lund inte behöfver lägga sin näsa i blöt.
Färnlund. Jaså... Ja men nu vill; jag höra
vittnen och de skola... .
Grönhagen (afbrytande, beskedligt): Vänta
lite. Om Färnlund inför rätten vill erkänna att
han gycklat när han kallade mig för menedare den
3 mars, så vill jag inte hämnas; jag vill då bara
att männen skall varnas, och Ofvanpå det så ned-
lägger jag målet.
ärnlund (förargad). Lägga ner målet! Jag
vill inte lägga ner målet; och inte vill jag hämnas
heller; men fortsättas ska målet, för han. har chi-
kanerat mig.
Domaren. Ja, men sätt sig öfver det der nu,
hr Färnlund, så är herrn beskedlig.
Färnlund Ja det förstås, hr domare, men jag
har just fått reda Pp den der skomakarn som Grön-
hagen skojade med angående skylten, och det skulle
vara trefligt.... i
Grönhagen (afbrytande). Jag lemnar hr Färn-
lund mitt förakt.
Färnlund. Jaså, nå nu skall domstolen få veta
en historia till. dan har talat om att han stod
och passade på alla som osnyggade på slottet och
angaf dem, och sen så gick han upp till slottsfog-
den och fick 5 rdr för hvareviga en.
Domaren. Ja men ni kunna ju förlikas nu.
Jag är öfvertygad om att hr Färnlund är en så
human karl att herrn inte bryr sig om småsaker.
Grönhagen vill ju inte bry sig om herrns yttranden
om honom.
Färnlund. Ja, för domarns skull, så får det
väl vara, men jäg lemnar honom föraktet, och om
förlåtelse skall han be! mig. Jag har ju förlorat
200-rdr på karlen. Han har bara bränt upp byxor
och ljugit hos mig.
Grönhagen. Det bestrides, men jag nedlägger
målet och förlåter honom.
Färnlund (med hetta). Han vill nedlägga, ja,
för han törs inte höra vittnen.
Grönhägen (förande glasögonen upp till hår-
fästet). Törs ja inte; ja si då....
Domaren (afbrytande, till Grönhagen tyst, tyst
nu.) (till Färnlund) reta honom inte!
ärnlund. Nehej vasserra, jag bara lemnar
honom mitt förakt.
Grönhagen (bugande sig). Och jag med.
Domaren. Ja, då afskrifves målet såsom va-
rande förlikt.
Parterne i korus: etackar ödmjukaste.
Lltteratören Arnellus och polisen. I går
afkunnades i rådhusrättens 3:dje afdelning utslag i
ransakningsmålet angående litteratören Arnelius,
anklagad för att hafva, den 27 september förlidet
år, med våld sökt förskaffa sig inträde i polisdom-
stolen.
Hvad först och främst beträffade hr Arnelii på-
stående, att poliskonstapeln Malmqvist måtte som
återgångsvittne förklaras, så ogillades detta af rät-
ten; stadssoldaterne Andersson och Stenseijer fri-
kändes från allt ansvar, äfvenså vaktmästare Eriks-
son, som ansågs ej kunna dömas till vidare straff,
än det han redan undergått. Hvad åter angick
litteratören Arnelius så ansågs att han, som bevis-
ligen i polisdomstolens förmak fört oljud och ge-
nom detta sitt uppförande tillställt förargelse, gjort
sig skyldig till ansvar enligt 11 kap. 2 och 6 SS
strafflagen; men som hr Arnelius äfven vid ett ran-
gakningstillfälle gmädat domstolens ordförande, och
dennå del af målet tillhörde Svea hofrätts omedel-
bara pröfning och afgörande, så regolverades att
handlingarne skulle öfverlemnas till nämnde dom-
stol, hvilken derefter komme att meddela vidare
utslag i målet.
rer rnån or a TS ee Se nn