galgen: Ty att den andra hängde straxt bred-
vid, i ett pilträd, deri låg någonting romantiskt
och kunde tillskrifvas ett vänskapsfullt svärmeri
och lust att dela vännens öde. Man kom här-
vid att tänka på Damon och Pythias; David
och Jonathan, Hjalmar och Orvar Odd och man
yttrade rörd: Här kan man se ett vackert
exempel på att vänskapens och sjelfuppoffringens
dygder ännu ej utdödt och slocknat hos nuti-
dens hjeltar; utan att de tvertemot öfverträffade
forntidens; ty dessa delade blott äran med de
sednare till och med skammen med hvarandra:
— Jag ville gifva hundra riksdaler — yttrade
en gammal rik öfverste som följande dagen re-
ste genom staden och dervid lät raka sig af
Jahn Pfeiffer, — om jag kunde få veta huru
det hänger tillsammans med den här historien:
— Topp, det låter höra sig svarade Jahn;
— om eders högvälborenhet ej vill förråda mig
och säkert utbetalar de nämnda hundra riksda-
lerna, så skall jag berätta alltsammans; — Öf-
versten vidhöll sitt löfte och Jabn omtalade för
honom nattens alla märkvärdiga tilldragelser:
Öfversten blef först obehagligt öfverraskad; se-
dan skrattade han och sist kände han medli-
dande med Jahn Pfeiffer, gaf honom de hun-
.drade . riksdalerna, med hvilka denne i största
hast skyndade hem till sin hustru:
Efteråt, då hr Harpix qvarlåtenskap blifvit
såld; fick Lisett hela sin hemgift tillbaka och
blef inom kort lika trubbig och gladlynt, som
hon hade varit före giftermålet. Hennes barn
behöfde ej längre ligga utsvultna och sofva i
halmen; man såg dem hvarje morgon vandra
rödkindade och glada till skolan med sina böc-
ker under armen; (SLUT)