I några utvalda i sällskap. smög Ulrik sig in i staden; de af sällskapet; som måste qvarstanna i skogen; lofvade han att förlusta med ett vackert fyrverkeri: Då de. framkommit till kyrkan och Ulriks ögon föllo på den höga röda muren; och sedan lyftade sig upp emot tornet der det förgyllda korset strålade i månskenet; rördes hans sinne till vemod; men denna mildare känsla undanträngdes snart af en nyvakad; vild och hämndgirig vrede; — Han gick fram öfver kyrkogården och betraktade sina föräldrars grafstenar;, hvilka lågo sönderfallna och djupt nersjunkna i jorden; öfvervuxna med ogräs: .. — Här under sofva de — sade han; den hunden har ej ens haft så mycket menskligt. hjerta i bröstet att han låtit underhålla och inhägna vår faders och moders grafl Då tatarne hörde att deras höfdings föräldrar här lågo begrafna; kommo genast alla händer i rörelse för att få grafven iordningsställd; de torkade stenarne rena med sina kläder; borttogo med naglarna den jord som dolde inskriptionerna samt hemtade blommor från andra grafvar och planterade dem på denna; inom en halftimma var grafven i bästa skick; under tiden dyrkade Ulrik upp kyrkdörren och gick in i kyrkan. Han blickade en stund på dopfunten deri han såsom litet barn var döpt; han gick med långsamma steg fram till altarringen; der han som yngling blifvit konfirmerad; Jag hade kunnat vara en lycklig och hederlig man; jag också; . hviskade han; om jag ej haft en skåan usling till bror: Ham! hum! Vid dessa -ordskyndade. han ut ur kyrkan, för att samla sina stallbröder och gå till bro