från skyndade han; tyst och snabbt; liksom förföljd af spöken; samt klädde hastigt af sig och kröp ned i sängen; der hans hustru låg i djup sömn; ——— Samma natt inträffade; att den ziguenarstam; till hvilken Ulrik; hr Harpix ruinerade broder; slutit sig; slog upp sina tält i en till staden närgränsande skog: — Ulric hade blifvit stammens höfding: Han Krade flackat vida omkring i verlden; men en okuflig längtan att återse födelsebygden och — hvad som kanske ändå starkare dref honom — luster; at hämnas på den. onaturliga brodren; förmådde honom att efter många års frånvaro återvända dit. Han var nu; såväl till utseende som vanor, en fullkomlig ziguenare; han hade haft många tillfällen att visa stort mod; hans tapperhet och öfverlägsna förmåga i listiga anslag; voro satta utom allt tvifvel; han var tillbedd och blindt åtlydd af den vilda skaran och stammens vackraste flicka hade blifvit: hans hustru. — Tatarne hade fångat några kattor; hvilka de stekte vid en i deras läger uppgjord eld, och började snart ett godt mål; kryddadt af några flaskor bränvin: När blodet hade stigit dem åt hufvudet; sade Ulrik: Välan kamrater; låt oss nu gå till min broders hus och klappa på porten så starkt; att han kan höra oss och låta upp: Tagen elddon; fnöske och svafvelstickor med eder och låten den röda hanen gala på hans tak innan dagen gryr! Ett enstämmigt jubelrop visade; hvilket-lifligt bifall detta tal vann hos de vilda sällarna; Med