från skyndade han; tyst och snabbt; liksom för-
följd af spöken; samt klädde hastigt af sig och
kröp ned i sängen; der hans hustru låg i djup
sömn;
———
Samma natt inträffade; att den ziguenarstam;
till hvilken Ulrik; hr Harpix ruinerade broder;
slutit sig; slog upp sina tält i en till staden
närgränsande skog:
— Ulric hade blifvit stammens höfding: Han
Krade flackat vida omkring i verlden; men en
okuflig längtan att återse födelsebygden och —
hvad som kanske ändå starkare dref honom —
luster; at hämnas på den. onaturliga brodren;
förmådde honom att efter många års frånvaro
återvända dit. Han var nu; såväl till utseende
som vanor, en fullkomlig ziguenare; han hade
haft många tillfällen att visa stort mod; hans
tapperhet och öfverlägsna förmåga i listiga an-
slag; voro satta utom allt tvifvel; han var till-
bedd och blindt åtlydd af den vilda skaran och
stammens vackraste flicka hade blifvit: hans
hustru. — Tatarne hade fångat några kattor;
hvilka de stekte vid en i deras läger uppgjord
eld, och började snart ett godt mål; kryddadt
af några flaskor bränvin:
När blodet hade stigit dem åt hufvudet; sade
Ulrik: Välan kamrater; låt oss nu gå till min
broders hus och klappa på porten så starkt;
att han kan höra oss och låta upp: Tagen
elddon; fnöske och svafvelstickor med eder och
låten den röda hanen gala på hans tak innan
dagen gryr!
Ett enstämmigt jubelrop visade; hvilket-lifligt
bifall detta tal vann hos de vilda sällarna; Med