UN ra Rn månad kunna mätta mina stackars ungar: Svinet ligger på en bank i örstugan, hvars dörr; som du vet; vätter åt gatan och är lätt att få upp: Kom; Jahn Pfeiffer! Var fader! Ingen menniska kan få veta något derom; Brandvakten snarkar i källarsvalen: — Men Gud, hustru? — invände barberaren. — Gud vet, att jag derigenom blott tar tillbaka en mycket liten del af hvad som är mitt — ropade Lisett med otålighet. — Följ mig om du är en karl! . Derpå gingo de till hr Harpix hus; som låg något afsides vid en bakgata; Natten var icke mörk, men brandvakten sof. — Här måste vi berätta hvad som emellertid hade tilldragit sig inne hos hr Harpix. Han hade ganska riktigt blifvit träffad af det blodslag, som Lisett förespått honom. Då Gunild en lång stund hade stirrat på sin husbonde, och denne stirrat på henne tillbaka med sina stora; uppspärrade, brustna ögon; utan att svara på hennes tilltal, öfverfölls hon af en häftig förskräckelse och utbrast: cAck; Fan har tagit honomle — och vid dessa ord sprang hon ut för att inkalla Jöns; deras gamle dräng. Jöns och Gunild ruskade både länge och väl på den döde; men det satte ej det ringaste lx i deras husbonde, hvarföre de slutligen blefvo öfvertygade att han verkligen var stendöd. Då lyftade de svinet ned från bordet och ditlade liket i stället samt bredde lakanet deröfver. Gunild skyndade derpå till stadsnotarien; der hon visste att både presten och klockaren för tillfället voro på besök; för att anmäla dödsfallet. Jöns skulle emellertid stanna hemma och vaka öfver liket;