UN ra Rn
månad kunna mätta mina stackars ungar: Svi-
net ligger på en bank i örstugan, hvars dörr;
som du vet; vätter åt gatan och är lätt att få
upp: Kom; Jahn Pfeiffer! Var fader! Ingen
menniska kan få veta något derom; Brand-
vakten snarkar i källarsvalen:
— Men Gud, hustru? — invände barberaren.
— Gud vet, att jag derigenom blott tar till-
baka en mycket liten del af hvad som är mitt
— ropade Lisett med otålighet. — Följ mig
om du är en karl! .
Derpå gingo de till hr Harpix hus; som
låg något afsides vid en bakgata; Natten var
icke mörk, men brandvakten sof. — Här må-
ste vi berätta hvad som emellertid hade till-
dragit sig inne hos hr Harpix.
Han hade ganska riktigt blifvit träffad af
det blodslag, som Lisett förespått honom. Då
Gunild en lång stund hade stirrat på sin hus-
bonde, och denne stirrat på henne tillbaka med
sina stora; uppspärrade, brustna ögon; utan att
svara på hennes tilltal, öfverfölls hon af en
häftig förskräckelse och utbrast: cAck; Fan har
tagit honomle — och vid dessa ord sprang
hon ut för att inkalla Jöns; deras gamle dräng.
Jöns och Gunild ruskade både länge och väl
på den döde; men det satte ej det ringaste
lx i deras husbonde, hvarföre de slutligen blefvo
öfvertygade att han verkligen var stendöd.
Då lyftade de svinet ned från bordet och
ditlade liket i stället samt bredde lakanet der-
öfver. Gunild skyndade derpå till stadsnota-
rien; der hon visste att både presten och kloc-
karen för tillfället voro på besök; för att an-
mäla dödsfallet. Jöns skulle emellertid stanna
hemma och vaka öfver liket;