ket vore en och densamma endast att en del ceremo-
nier voro olika. Han omtalade invigningen af en-
gelska kapellet i Stockholm, hvarvid erkebiskopen
Reuterdahl, domprosten Toren och mångå andra
hade biträdt, — att när syndabekännelsen lästes
på en gång, af honom sjelf på engelska och af R.
på svenska, menigheten; hälften engelsk och hälf-
ten svensk, läste efter, voro orden visserligen olika,
men alla sade på en gång: Amen. Detta var ett
tecken från himlen om den varmare och närmare
anslutningen af de båda kyrkorna till hvarandra.
Här lade talaren synnerligen vigt på den förening
som egt rum mellan dessa båda kyrkor och att när
svensken lemnar sitt fådernesland och sin gamla kyrka,
han Kär skulle finna samma tro i den episcopala,
hvarjemte tål. välkomnade alla sådana kyrkor, med
bibehållande af svenskt språk och svenska cere-
monier. Öfver detta ämne talade biskopen länge
och varmt, yttrade sig derpå med hänförelse om
den svenska karaktären, att svenskar och norskår
voro goda medborgare här, jä kanske de bästa, och
hoppades hän att ingen här skulle behöfva förlo-
ras för himmelriket af bristånde Guds ord på deras
fäders språk, enligt den lära de döpts och konfir-
meråts uti. i
Till utvandrare i Sverge ville han tala varnande,
säga dem ätt det var en vigtig sak att öfverge sitt
färdernehem, vänner och den kyrka der de upp-
fostrats; men till dem gom nu voro här sade han:
I hafven gjort rätt och att alla här voro välkomna
i kyrkans sköte sådan den vär i Sverge. Hån ön-
skäde att svenskärne här ej Skulle börtlägga deras
dygder, redlighet, trofästhet och gudsfruktan, utan
inplanta dem till barn och barnäbarn i många led.