hafva velat gifva hundra rdr för att väl hafva
varit från detta ställe och legat i min säng i
min gamla bostad i London, säker om att icke
oroas af några spöken. Just i detta ögon-
blick foro vi båda upp från våra stolar ned
ett dämpadt anskri; en klocka, som hängde i
ett hörn af det rum, der vi sutto, började att
häftigt ringa. Huxham blef hvit som ett la-
kan och jag tror att icke heller jag hade myoc-
ket färg qvar i mitt ansigte:
Jag ryckte till mig ett ljus. Vi måste se
efter, från hvilket ställe i huset det ringes på
denna klocka sade jag; men Huxham blef sit-
tande fullkomligt orörlig. Jag såg nu sjelf
efter; ståltråden, som var fastgjord i klockan,
var ledd ut ur rummet, längst korridoren, och
vidare genom ett hål i muren ut till gården:
Det måste ju tydligen vara någon derute på
gården, som ringde, eller skulle möjligen en
murgrönsranka hafva trasslat in sig i ståltrå-
den - och ryckt på den, i det rankan svängde
fram och tillbaka för vinden; detta var visser-
ligen icke sannolikt, men det var dock en möj-
lighet. Jag må bekänna, att jag icke kände
mig. synnerligen hugad för att öppna förstu-
gudörren och se ut på gården, isynnerhet som
Huxham, ehuru förskräckelsen nu hade gjort
honom nästan nykter, alldeles icke visade nå-
gon lust att på ringaste sätt bistå mig; han
satt såsom fastspikad på sin stol. Emellertid
beslöt jag att i alia händelser befria mig från
klockan. Jag steg upp på en stol, böjde stål-
tråden; som var mycket rostig, och ryckte af
den, och med detsamma hade jag afskurit spö-
ket möjligheten att oroa mig på detta sätt.
Allt var nu åter tyst: Jag lagade till elt nytt!