; Hvad tidsandan angår är den en ostadig herre. -ralisk förbättring endast långsamt kan ske: Men det andliga; menade tal;, mätes icke af tiden. I må blifva gjorda. Den gare filosofen Aristoteles ansåg också, att likasom det åtgår tid till förvärfvande af färdiglägga oriktigheten af utskottets påstående att föreställningen om detta straffs nödvändighet ingår i det allmänna rättsmedvetandet. Herr Ahlgren nedlade sin lifliga protest mot 1867 års lagutskotts åsigt, att det svenska folket ännu ej hunnit den ståndpunkt i sedligt afseende att dödsstraffet utan våda kan här i landet afskaffas. Detta straff är icke nödväåndigt, ty man kan uppfinna andra utvägar till att göra mot samhället fiendtlika personer oskadliga, och det är icke rättraätigt, emedan det endast tillkommer Gud, som förlänar lifvet, att också taga detsamma. Tal; yrkade att kamMaren måtte besluta det ifrågavarande straffets upphäfvande samt i skrifvelse till K. M:t anhålla att sådana ändringar i vår strafflag, som i anledning af detta beslut kunna finnas nödige, Herr Dahm yttrade bland annat att den reform; hvarom fråga vore, skulle kunna i everlde: liga tider upps kjätas; om afseende blefve fästad: vid det af utskottet förebragta skälet; att dev icke ginge an att upphäfva dödsstraffet, emedan man så nyligen beslutit att det skulle bibehållas. Ty denna fråga skall utan tvifvel återkomras vid hvarje riksdag ända till dess den går igenom, och man skulle då för hvar gång kunns säga att straffet raåste qvarstå derföre att män året förut bestämt att så skulle ske. Tal yrkade bifall till motionen: Herr Bibbing förklarade sig vara en af dom-: der,, som i utekottet tillstyrkt straffets bibebållande: Det är icke utan, sade han, att jag känner mig litet generad; ty jag står här på sätt och vis såsom en advocatus diaboli ). Lagutskottet menar icke med allmänheten det fordi. bondeståndet. Långt derifrån: Detta stånd, som utgjorde en ringa bråkdel af folket; var, enligt lagutskottets tanke, en mycket bildad korporation. Dödsstraffet behöfver nu ej användas vid andra tillfällen än då det befinnes oundgängligen nödvändigt; man har ett annat alternativt straff, som i vanliga fall tillämpas. För 20 år sedan förklarades allmänt i-tidningar och skrifter att tidsandan fordrade krigens upphörande, såsom varande omenskliga; men sedan dess tyckes tidsandan i detta afseende ha ändrat sig. Känslan ville tal. icke fästa sig vid, utan i stället se sakerna sådana de äro. Ea general, som kommenderar fram en trupp i striden, vet mycket väl att många af de hederliga soldaterna gå döden till mötes; men man tadlar icke honom, tvärtom man prisar honom; ifall han vinner slaget. Och dessa soldater, som af egen fi vilja gifvit sina lif till spillo, berömraer man också emedan de offrat sig för fäderneslandets väl, Men dessa brottslingar offras ju också; för att samhällets öf.iga medlemmar må kunna lefva i säkerhet, d. v: s: för det allmänna bästa. Ar det då blott brottslingars lif man skall vara rädd om? Staten likasom den enskilde är berättigad att värna sig sjelf genom de medel som stå till buds. Man har sagt att det behöfves tid till ånger o. sv. het i gymnastik; skjutkonst m. m. dylikt, moMan har äfven tyckt det vara ohyggligt att en menniska dödas fastän hon ångrar sig. Orm man resonnerar så, huru går det då med alla andra straff? Om en persow blir dömd till böter och genom tårar eller andra tecken ger ånger tillkänna, skall då denna person frikännas? Icke har staten någon skyldighet att använda penI ningar till de enskildes förbättring. Hvarje syndig varelse behöfver förbättras; och staten kan icke företaga sig det vidlyftiga arbetet att omvända syndare; Tal. påstod dödsstraffet vara praktiskt nödvändigt. Om en lifstidsfånge, som vet att intet svårare straff än det som redan blifvit honom ådömdt finnes i lagen, får det infallet att ge en fångvaktare, som är honom förhatlig eller en kamrat ett dråpslag, skulle han derför icke få lida? Eller om ban lyckas rymma — huru stor blir icke då faran? Ingen kan väl bestrida att det är vådligt att menniskor finnas inom ett sambälle som stå öfver lagen; och vådligheten är så mycket större sota just dessa menniskor, hvilka icke kunna nås af lagens straffande arm, äro sådane som visat sig vara mot samhället synnerligen fiendtligt sinnade. Tal yrkade bifall till utskottets förslag: Herr Ola Lasson förklarade sig vara en varm vän till dödsstraffets sfskaffande; men — vi bedje Våra läsare lägga märke till denna eftersats — eftersom han hört att första kammaren redan afslagit mutioner, ville äfven han rösta för afslag till densamma. — Herr Bidderstads yttranden i ämnet var särdeles varmt. Han vände sig mot-hr Ribbings påstående att tidsandan är en ostadig herre. Det är omständigheter, tycken och böjelser som skifta; men tidsandän skiftar icke... Den ogillar krigen nu likaväl som för tjugu år sedan; det är tidsförhållandena som framkalla dessa. Vill man vid bedömandet af denna fråga gå en bättre både praktisk och teoretisk väg än hr Ribbing valt; bör man följa den historiska gången af saken. och man skalt komms till den slutsatsen