; Hvad tidsandan angår är den en ostadig herre.
-ralisk förbättring endast långsamt kan ske: Men
det andliga; menade tal;, mätes icke af tiden.
I må blifva gjorda.
Den gare filosofen Aristoteles ansåg också, att
likasom det åtgår tid till förvärfvande af färdig-
lägga oriktigheten af utskottets påstående att
föreställningen om detta straffs nödvändighet
ingår i det allmänna rättsmedvetandet.
Herr Ahlgren nedlade sin lifliga protest mot
1867 års lagutskotts åsigt, att det svenska folket
ännu ej hunnit den ståndpunkt i sedligt af-
seende att dödsstraffet utan våda kan här i
landet afskaffas. Detta straff är icke nödväån-
digt, ty man kan uppfinna andra utvägar till
att göra mot samhället fiendtlika personer oskad-
liga, och det är icke rättraätigt, emedan det
endast tillkommer Gud, som förlänar lifvet, att
också taga detsamma. Tal; yrkade att kam-
Maren måtte besluta det ifrågavarande straffets
upphäfvande samt i skrifvelse till K. M:t an-
hålla att sådana ändringar i vår strafflag, som
i anledning af detta beslut kunna finnas nödige,
Herr Dahm yttrade bland annat att den re-
form; hvarom fråga vore, skulle kunna i everlde:
liga tider upps kjätas; om afseende blefve fästad:
vid det af utskottet förebragta skälet; att dev
icke ginge an att upphäfva dödsstraffet, emedan
man så nyligen beslutit att det skulle bibehållas.
Ty denna fråga skall utan tvifvel återkomras
vid hvarje riksdag ända till dess den går ige-
nom, och man skulle då för hvar gång kunns
säga att straffet raåste qvarstå derföre att män
året förut bestämt att så skulle ske. Tal yr-
kade bifall till motionen:
Herr Bibbing förklarade sig vara en af dom-:
der,, som i utekottet tillstyrkt straffets bibebål-
lande: Det är icke utan, sade han, att jag
känner mig litet generad; ty jag står här på
sätt och vis såsom en advocatus diaboli ). Lag-
utskottet menar icke med allmänheten det fordi.
bondeståndet. Långt derifrån: Detta stånd,
som utgjorde en ringa bråkdel af folket; var,
enligt lagutskottets tanke, en mycket bildad
korporation. Dödsstraffet behöfver nu ej an-
vändas vid andra tillfällen än då det befinnes
oundgängligen nödvändigt; man har ett annat
alternativt straff, som i vanliga fall tillämpas.
För 20 år sedan förklarades allmänt i-tidnin-
gar och skrifter att tidsandan fordrade krigens
upphörande, såsom varande omenskliga; men
sedan dess tyckes tidsandan i detta afseende
ha ändrat sig. Känslan ville tal. icke fästa sig
vid, utan i stället se sakerna sådana de äro.
Ea general, som kommenderar fram en trupp
i striden, vet mycket väl att många af de heder-
liga soldaterna gå döden till mötes; men man
tadlar icke honom, tvärtom man prisar ho-
nom; ifall han vinner slaget. Och dessa solda-
ter, som af egen fi vilja gifvit sina lif till spillo,
berömraer man också emedan de offrat sig för
fäderneslandets väl, Men dessa brottslingar
offras ju också; för att samhällets öf.iga med-
lemmar må kunna lefva i säkerhet, d. v: s: för
det allmänna bästa. Ar det då blott brottslin-
gars lif man skall vara rädd om? Staten lika-
som den enskilde är berättigad att värna sig
sjelf genom de medel som stå till buds. Man
har sagt att det behöfves tid till ånger o. sv.
het i gymnastik; skjutkonst m. m. dylikt, mo-
Man har äfven tyckt det vara ohyggligt att en
menniska dödas fastän hon ångrar sig. Orm
man resonnerar så, huru går det då med alla an-
dra straff? Om en persow blir dömd till böter
och genom tårar eller andra tecken ger ånger
tillkänna, skall då denna person frikännas? Icke
har staten någon skyldighet att använda pen- I
ningar till de enskildes förbättring. Hvarje syn-
dig varelse behöfver förbättras; och staten kan
icke företaga sig det vidlyftiga arbetet att om-
vända syndare; Tal. påstod dödsstraffet vara
praktiskt nödvändigt. Om en lifstidsfånge, som
vet att intet svårare straff än det som redan
blifvit honom ådömdt finnes i lagen, får det in-
fallet att ge en fångvaktare, som är honom för-
hatlig eller en kamrat ett dråpslag, skulle han
derför icke få lida? Eller om ban lyckas rymma
— huru stor blir icke då faran? Ingen kan väl
bestrida att det är vådligt att menniskor finnas
inom ett sambälle som stå öfver lagen; och våd-
ligheten är så mycket större sota just dessa menni-
skor, hvilka icke kunna nås af lagens straffande
arm, äro sådane som visat sig vara mot sam-
hället synnerligen fiendtligt sinnade. Tal yr-
kade bifall till utskottets förslag:
Herr Ola Lasson förklarade sig vara en varm
vän till dödsstraffets sfskaffande; men — vi
bedje Våra läsare lägga märke till denna efter-
sats — eftersom han hört att första kammaren
redan afslagit mutioner, ville äfven han rösta
för afslag till densamma. —
Herr Bidderstads yttranden i ämnet var sär-
deles varmt. Han vände sig mot-hr Ribbings
påstående att tidsandan är en ostadig herre.
Det är omständigheter, tycken och böjelser som
skifta; men tidsandän skiftar icke... Den ogillar
krigen nu likaväl som för tjugu år sedan; det
är tidsförhållandena som framkalla dessa. Vill
man vid bedömandet af denna fråga gå en bättre
både praktisk och teoretisk väg än hr Ribbing
valt; bör man följa den historiska gången af
saken. och man skalt komms till den slutsatsen