Här afbröt L. sin utgjutelse med insupandet af en väldig pris ur sin näfver-äskja, likasom han dermed velat sätta punkt för all vidare diskussion i samma ämne; men som jag ansåg mitt embetes värdighet fordra, att något näpsa honom för hans frivola liknelser samt äfven afleda hans missledda mening om ändamålet med en förmåga, som Allmakten tilldelat menniskan framför alla sina öfriga skapade varelser, började jag återknyta samtalet sålunda. Min kära L.! Vare det långt ifrån oss att hysa sådana villomeningar. Vi måste taga i betraktande menniskornas ställning... Här blef jag tvärt afbruten utaf L., som synbarligen började blifva otålig och ryckte de i starka jernbågar infattade stora runda glasögonen från näsvinkeln, och låtsande att missförstå mig började han på nytt. Stallning, ja! Det är inte bättre bevändt med den saken heller. Jag har sett dom som dyrka Gud på ett ben, och andra ska ligga på båda knäna; somliga tro att inte det ä nog heller, utan kör näsan i backen, just som diva svin, som gingo och rotade i potateslandet. Somliga hoppa och dansa, och di som ska sitta, kunna inte sitta stilla di heller, utan än bär det af framstupa — än ska de opp på två ben, och så ner igen, liksom dockorna på en barnteater. Och det ä inte nog med att det skall vara olika ställningar för hvar religion, utan det skall vara olika ställen också. Somliga ska tillsammans i stora kyrkor — ju större ju bättre — och andra söka ensligheten i skogen. Vet herr prosten det, att en gång råkade vi på en indian, som stod framför en källa djupt in i en skog i Illinois och såg upp åt himlen utan att märka oss, och man kan minsann inte komma i grannskapet af en sådan der brunte utan att bli opsalverad, så framt han inte sofver. Det va säkert att der va mera andakt i den karlen, än det var i en prest, som jag hörde i Göteborg, när jag va i läran, och hörde hur han stod på predikstolen och huta åt qvinfolkena för det di va så utspökade, och jag glömmer aldrig hur jag då funderade på om andakten kunde vara så ytlig, att den kunde fastna i kläderna. Obeslutsam huruvida jag borde låta detta nya utfall få passera oanmärkt, ansåg jag mig dock böra förklara min medtjenares goda afsigt att motverka en förkastelig lyx i klädedrägt, och yttrade derföre: när man går i Herrans hus bör man hafva mycken takt... Takten! Ja nog skall den vara med — det kan jag nog förstå — men af den hade Per Anders dötva kärring härom söndagen bra mycket mindre i sig än en genompryglad gardist, när hon slutade sin vers ett par takter efter sedan orgverket tystnat; men si herr prosten, han sad inte något, och inte geck det till fanders för det.. Nu kunde jag icke underlåta att genomskåda den kosmopolitiska skräddarens oböjliga föresats att afstyra allt vidare samtal, som kunde sätta honom i nödvändighet att yppa sina tankar i religionsämnen, men för att något säga, yttrade jag: Vi hafva dock alla en och samma allvetande, allsmäktig och kärlek:rik Fader i himmelen, ehuru menniskans större eller mindre kännedom om honom alltid blifver en anledning till de olika föreställningssätten om honom, och derföre böra vi inbördes meddela hvarandra våra tankar... Ja nu hör jag, afbröt mig åter den oefterrättelige vandrande riddaren af synålen, att herr prosten och jag äro af samma tankar i detta hufvudstycke. Alla religionernas mening är att bibringa menniskan kunskap om det Högsta väsendet, fast vi lite hvar försummar relijon ända till dess vi komma i bedröfvelse och anfäktelse, men då är det med den, som jag nyss så om kläderna, att ju värre oväder det blir, ju mer tar man på sig. Och skada är det att det är så många relijoner, för det kan icke vara mer än en som är den sanna och rätta, fast hvar och en säger att hans är den rätta. Men så många jag har sett af dem, så har jag inte sett någon som räckt till att dölja menniskornas elaka begärelser, och derföre tänker jag som så, att vår Herre kanhända säger som gesällen om sillen när han fick honom stekt i papper: Kläd dig i hvad drägt du vill, så känner jag nog igen åt längre fortsätta fann jag icke löna mödan, utan bjöd god natt och aflägsnade mig. Följande dagen profvades kaftanen och befanns vara förfärdigad med konsterfarna händer samt särdeles väl passande en luthersk prestman, ehuru jag, till trots af L:s försäkringar, tror att han i flera hufvudstycken var af annan tanka än jag om den lära mig är anförtrodt att förkunna. När jag sedan frågade honom, hvad är jag nu skyldig er, min kära L.? så erböll jag till svar: Att lemna mig med min tro i fred och ro. Dervid förblef ban lika envist, som i flere andra föresatser. Under de fem år, som vi sedan voro i beröring med hvarandra, bar jag väl aktat mig att icke låta honom få vara i åtnjutande af den fordrade arbetslönen för kaftanen; hvad han sedan arbetade åt mig tillät han mig dock betala med penningar och månreen lärorik stund beredde mig den okonstlade handtverkaren. När jag kastade de tre skoflarna mull på hans kista och uttalade jordfästelseorden var det så väl mitt hopp som min tro, att vår kärleksrike Frälsare på den yttersta dagen skall räkna denne bland sine trogne efterföljare. Det hade väckt mycken uppmärksamhet inom socken, att grefve F. anbefallt sin inspektor att föranstalta ett hedersamt graföl efter den ofärdige skräddaren, som visserligen icke ansågs vara fattig, men icke heller var känd för att hafva mera än till sitt nödtorftiga behof. Man spärrade upp ögonen och makade vördnadsfullt åt sig, då man fick se herr grefven sluta sig till den lilla likprocessionen så fort den inträdde på stora landsvägen, men ändå mera steg förvåningen när man sedan fick veta, att herr grefven var förordnad till executor testamenti efter sin torpare. Omkring tvenne år efter återkomsten till hemorten hade L. anförtrott i tysthet åt herr grefven att förvalta den summa, han under sitt kringirrande lif hopsparat, och, icke nog med att räntorna ständigt fingo läggas till kapitalet, ökade han det årligen med öfverskottet af sin flit, sedan han fyllt sina egna små behof. Åtta år före sin död låt han, under tysthetslöfte, herr grefven uppsätta och bevittna sitt testamente, som äfven på samma vilkor bevittnades af — en qvinna, fru grefvinnnan F. Med undantag af några hundrade riksdaler, var allt det öfriga — omkring 16,500 rdr b:ko — doneradt till underDT ar AA a a