AUT TB nm ro lan mr plagget färdigt sedan han gifvit sitt löfte, för hvilket ryktet påstod honom hafva långt mera respekt än för en sedvanlig kyrkogång. Grefve F., som bört talas om skräddarens ordhållighet, hade en gång satt den på ett nog bårdt prof, som skräddaren bestod med sådan heder, att herr grefven årligen eftergaf 10 skattedagsverken för skräddarens torp, på det han icke måtte någonsin af brist på tid behöfva vika från sin ordbållighet. Klockan tre: qvart till sex på den bestämda morgonen steg L. inom köksdörren medhbafvande sin attiralj, så att när jag inträdde till honom i södra vindskammaren en halftimma derefter, hade han redan fuktat och hboplagt klädet till krympning. Efter en kort inledning kommo vi snart in på sjelfva texten om rockens form, då L. förklarade, att ehuru många klädesplagg han under sin skiftesdigra lefnad förfärdigat åt olika folkslag, stånd och åldrar, så hade han dock icke på 40 år förfärdigat någon kaftan, men åtog sig likväl att göra en sådan, blott han fick en dylik till mönster. Jag höll på att ångra min nyfikenhet och taga ett tyst och sorgligt farväl af mitt på bordet liggande fina 11-riksdalers kläde, medan skräddaren linkade rundt omkring mig med mätbandet. Snart blefvo dock mina vemodiga tankar förjagade vid den plötsligt framställda frågan, om herr prosten trodde att gudstjensten skulle gå på tok om presten uppträdde i frack eller bonjour i stället för kaftan? Svaret blef ett kort nej, emedan jag blef något bringad ur fattning och ville vinna tid för att utgrunda hvad han rätteligen åsyftade med frågan. Skalken lyste ur ögat på skräddaren då han straxt derpå fortfor: det tror icke heller jag, och då jag begärde få veta hvarpå han byggde denna tro, erhöll jag till svar: åh! derföre att Kristus hade hvarken kaftan eller byxor när han predikade, och jag har aldrig hört talas om någon, som predikat bättre än han. Att genast fortsätta med ett sådant original i detta ämne, ansåg jag vara mindre väl betänkt, innan jag hunnit, såsom en försigtig general egnar och anstår, få kännedom om min motståndares stridskrafter, och derföre jemkade jag mig utför trappan så fort skräddaren hunnit taga sina mått. Det dröjde dock icke längre än till aftonen, förr än jag åter var uppe på den till skräddareverkstad upplåtna vindskammaren, då jag genast öppnade samtalet med att efterfråga hans lefnadsöden, dem han beredvilligt omtalade med ålderdomens vanliga språksamhet, derunder han framställde sina reflexioner öfver seder och förhållanden i de länder han besökt, och ådagalade dervid en så ovanlig uppfattning af hvad ban förnummit, att hans berättelse var långt mera lärorik än flertalet af de resebeekrifningar jag varit i tillfälle att läsa. Detta första gamtal lockade mig att förnya besöket följande aftonen, då L. fick fortfara med att vara den berättande och jag förblef för. det mesta en uppmärksam åhörare. Men det började lida med arbetet på kaftanen så att jag på onsdagsaftonen beslötatt börja närmare undersökaa huru det stod till med mannens troslära, och inledde ämnet med en förfrågan om orsaken till hans sällsynta kyrkogång. Hans hittills öppna intelligenta blick förvandlades genast till en illparig blinkning med ögonlocken, och hans ofärdiga ben framdrogs såsom urskuld för den uraktlåtna kyrkogången. När jag då anmärkte att han gick förbi kyrkan till herrgården på arbete, förklarade han att det var just sådana promenader på söknedagarna, som nödgade honom att hvila det der svaga benet om söndagen. Huru jag än ansatte honom visste han alltid att slingra sig som en ål. När jag frågade honom till hvilken religion han bekände gig, blef hans svar en motfråga: om jag icke hade sådant antecknadt i kyrkboken? När skräddaren då märkte något tecken till missnöje hos mig, frågade han genast: Tror hr prosten att Kristus verkligen sagt så som det står i Matthei sjette och sjette ? Denna fråga bringade mig genast att titta på mina stöflor, medan jag eftersinnade hvad som stod i den vers, som den i hast bibelsprängda skräddaren omnämnde, men så snart denne märkte mitt tillfälliga bryderi, framtog han genast ur sin på bordet liggande väska en bok i fickformat, hvaruti han bläddrade några ögonblick och derefter räckte mig öppen, då jag såg den åberopade versen, men — på engelska språket. I min ungdom kom detta tungomål aldrig på schemat för vår skolundervisning, men då jag noga npagelfor med hvarje ord för sig, erinrade jag mig snart versens innehåll och svarade den besvärliga frågaren, att jag visserligen trodde att vår frälsare så yttrat sig, som evangelisten skrifvit. Nu lossnade åter tungbandet på skräddaren och lika fort som nålen, gick äfven hans tunga; så godt jag minnes vill jag här anteckna det bufvudsakligsste af den ordström, som flödade igenom den öppnade damluckan, och vill försöka att begagna samma ordställningar, som min på bordet sittande autodidact använde. oo Jaså! Ja, ja, jag kunde nog tro det, att herr prosten och jag skulle hafva samma tro i vissa hufvudstycken, för si prosten, jag har varit hos bå turkar och hedningar, som allibop säger att di har en Gud, fast di målar ut honom olika; men si ingen är så galen ändå, att han inte förstår att det är något eller någon, som ändå skapat allt hvad di si för sina ögon. Först när jag kom till Frankrike och kom in i kyrkorna der, så höll jag å att få stryk för det jag inte kunde hålla mig ör skratt, när jag såg hur dom der bar sig åt; när jag kom ut på gatan och såg hur folket bar sig åt när de kom ur kyrkan, så blef jag arg å dom, för så bar di sig åt, som nyss hade varit 1 kyrkan och der visat sig så andäktiga. Men så blef jag van vid det. När jag sedan var i United States, så blef jag flat när man ville ha betalt för det jag skulle få sitta och höra på en predikan, som jag i början bra litet förstod; och hvar jag har varit och farit så har jag alltid erfarit att hvart land har sin sed. Någon slags religion ha di haft allestans, men di ha aldrig kommit öfverens med hvarandra uti mera än två saker, och det ä att en rår, öfver all ting, och hvar och en påstår att hans religion är den rätta. Jag, som nu har varit i alla verldsdelar utom i nya Holland, dit engelsmännerna en gång höllo på att skicka mig af misstag, har sett så många religioner, att jag inte anser dem vara annat än ett slags nationaldrägt, som man måste taga på sig för att kunna visa sig anständig till det yttre och dölja hur dan man är till sitt inre. Men det går också med religion som med nationaldrägten, att den ändras och jemkas, och när den blir sliten så ska den lappas och kantas. Och så har di så många