AUT TB nm ro lan mr
plagget färdigt sedan han gifvit sitt löfte, för hvilket
ryktet påstod honom hafva långt mera respekt än för
en sedvanlig kyrkogång. Grefve F., som bört talas
om skräddarens ordhållighet, hade en gång satt
den på ett nog bårdt prof, som skräddaren bestod
med sådan heder, att herr grefven årligen eftergaf
10 skattedagsverken för skräddarens torp, på det
han icke måtte någonsin af brist på tid behöfva
vika från sin ordbållighet.
Klockan tre: qvart till sex på den bestämda mor-
gonen steg L. inom köksdörren medhbafvande sin
attiralj, så att när jag inträdde till honom i södra
vindskammaren en halftimma derefter, hade han
redan fuktat och hboplagt klädet till krympning.
Efter en kort inledning kommo vi snart in på sjelfva
texten om rockens form, då L. förklarade, att ehuru
många klädesplagg han under sin skiftesdigra lef-
nad förfärdigat åt olika folkslag, stånd och åldrar,
så hade han dock icke på 40 år förfärdigat någon
kaftan, men åtog sig likväl att göra en sådan, blott
han fick en dylik till mönster. Jag höll på att
ångra min nyfikenhet och taga ett tyst och sorgligt
farväl af mitt på bordet liggande fina 11-riksdalers
kläde, medan skräddaren linkade rundt omkring
mig med mätbandet. Snart blefvo dock mina ve-
modiga tankar förjagade vid den plötsligt fram-
ställda frågan, om herr prosten trodde att guds-
tjensten skulle gå på tok om presten uppträdde i
frack eller bonjour i stället för kaftan? Svaret blef
ett kort nej, emedan jag blef något bringad ur fatt-
ning och ville vinna tid för att utgrunda hvad han
rätteligen åsyftade med frågan. Skalken lyste ur
ögat på skräddaren då han straxt derpå fortfor:
det tror icke heller jag, och då jag begärde få
veta hvarpå han byggde denna tro, erhöll jag till
svar: åh! derföre att Kristus hade hvarken kaf-
tan eller byxor när han predikade, och jag har
aldrig hört talas om någon, som predikat bättre
än han. Att genast fortsätta med ett sådant ori-
ginal i detta ämne, ansåg jag vara mindre väl be-
tänkt, innan jag hunnit, såsom en försigtig general
egnar och anstår, få kännedom om min motståndares
stridskrafter, och derföre jemkade jag mig utför
trappan så fort skräddaren hunnit taga sina mått.
Det dröjde dock icke längre än till aftonen, förr
än jag åter var uppe på den till skräddareverkstad
upplåtna vindskammaren, då jag genast öppnade
samtalet med att efterfråga hans lefnadsöden, dem
han beredvilligt omtalade med ålderdomens vanliga
språksamhet, derunder han framställde sina reflexio-
ner öfver seder och förhållanden i de länder han
besökt, och ådagalade dervid en så ovanlig upp-
fattning af hvad ban förnummit, att hans berättelse
var långt mera lärorik än flertalet af de resebe-
ekrifningar jag varit i tillfälle att läsa. Detta första
gamtal lockade mig att förnya besöket följande
aftonen, då L. fick fortfara med att vara den
berättande och jag förblef för. det mesta en
uppmärksam åhörare. Men det började lida
med arbetet på kaftanen så att jag på ons-
dagsaftonen beslötatt börja närmare undersökaa huru
det stod till med mannens troslära, och inledde
ämnet med en förfrågan om orsaken till hans säll-
synta kyrkogång. Hans hittills öppna intelligenta
blick förvandlades genast till en illparig blinkning
med ögonlocken, och hans ofärdiga ben framdrogs
såsom urskuld för den uraktlåtna kyrkogången. När
jag då anmärkte att han gick förbi kyrkan till herr-
gården på arbete, förklarade han att det var just
sådana promenader på söknedagarna, som nödgade
honom att hvila det der svaga benet om söndagen.
Huru jag än ansatte honom visste han alltid att
slingra sig som en ål. När jag frågade honom till
hvilken religion han bekände gig, blef hans svar en
motfråga: om jag icke hade sådant antecknadt i
kyrkboken? När skräddaren då märkte något tec-
ken till missnöje hos mig, frågade han genast: Tror
hr prosten att Kristus verkligen sagt så som det
står i Matthei sjette och sjette ? Denna fråga brin-
gade mig genast att titta på mina stöflor, medan
jag eftersinnade hvad som stod i den vers, som den
i hast bibelsprängda skräddaren omnämnde, men så
snart denne märkte mitt tillfälliga bryderi, framtog
han genast ur sin på bordet liggande väska en bok
i fickformat, hvaruti han bläddrade några ögon-
blick och derefter räckte mig öppen, då jag såg
den åberopade versen, men — på engelska språket.
I min ungdom kom detta tungomål aldrig på sche-
mat för vår skolundervisning, men då jag noga npa-
gelfor med hvarje ord för sig, erinrade jag mig
snart versens innehåll och svarade den besvärliga
frågaren, att jag visserligen trodde att vår frälsare
så yttrat sig, som evangelisten skrifvit. Nu lossnade
åter tungbandet på skräddaren och lika fort som
nålen, gick äfven hans tunga; så godt jag minnes
vill jag här anteckna det bufvudsakligsste af den
ordström, som flödade igenom den öppnade dam-
luckan, och vill försöka att begagna samma ord-
ställningar, som min på bordet sittande autodidact
använde. oo
Jaså! Ja, ja, jag kunde nog tro det, att herr
prosten och jag skulle hafva samma tro i vissa
hufvudstycken, för si prosten, jag har varit hos
bå turkar och hedningar, som allibop säger att di
har en Gud, fast di målar ut honom olika; men
si ingen är så galen ändå, att han inte förstår att
det är något eller någon, som ändå skapat allt
hvad di si för sina ögon. Först när jag kom till
Frankrike och kom in i kyrkorna der, så höll jag
å att få stryk för det jag inte kunde hålla mig
ör skratt, när jag såg hur dom der bar sig åt;
när jag kom ut på gatan och såg hur folket bar
sig åt när de kom ur kyrkan, så blef jag arg
å dom, för så bar di sig åt, som nyss hade varit
1 kyrkan och der visat sig så andäktiga. Men så
blef jag van vid det. När jag sedan var i United
States, så blef jag flat när man ville ha betalt för
det jag skulle få sitta och höra på en predikan,
som jag i början bra litet förstod; och hvar jag
har varit och farit så har jag alltid erfarit att hvart
land har sin sed. Någon slags religion ha di haft
allestans, men di ha aldrig kommit öfverens med
hvarandra uti mera än två saker, och det ä att
en rår, öfver all ting, och hvar och en påstår att
hans religion är den rätta.
Jag, som nu har varit i alla verldsdelar utom i
nya Holland, dit engelsmännerna en gång höllo på att
skicka mig af misstag, har sett så många religio-
ner, att jag inte anser dem vara annat än ett slags
nationaldrägt, som man måste taga på sig för att
kunna visa sig anständig till det yttre och dölja
hur dan man är till sitt inre. Men det går också
med religion som med nationaldrägten, att den
ändras och jemkas, och när den blir sliten så ska
den lappas och kantas. Och så har di så många