Här och der i landsorten.
TVÅ IHJÄLFRUSNA MENNISKOR:
Wånga i Östergötland den 27 mars:
Det kanske synes något otroligt; att menni-
skor här midt i skogsbygden frusit ibjäl i vin-
ter; men likväl är så förhållandet, och omstän-
digheterna dervid äro af den mest sorgliga be-
skaffenhet.
I ett undantagstorp Risängen bodde en 70-
årig gumma, sedan 9 år enka efter torparen
Erik Ersson. Hon hade en gilt son, som nä-
stan samtidigt med sin hustru afled i koleran
i somras, och dessa efterlemnade en 11-årig.
dotter;
Gumman tog den faderlösa till sig i stugan,
som ligger undangömd i skogen en half mil
från närmaste boning: De trifdes väl tillsam-
mans; den unga och den gamla, som med nöje
hörde flickan läsa för sig ur bibeln och psalm-
boken, de enda böcker; utom katekesen, som
funnos och som farmor tyckte om.
Men den kalla och långa vintern medtog slut-
ligen det på hösten hemforslade vedförrådet, så
att flickan slutligen måste ut i skogen och skaffa
bränsle; Detta var dock ingen lätt sak, när
snön öfverallt stod henne till medjan.
I slutet af februari blef gumman, som förut
varit ovanligt rask, sjuk, och flickan pysslade
nu öm henne efter bästa förmåga, mjölkade kon
— de hade en sådan — och skötte om fåren,
tre till antalet; Men att hålla stugan varm det
blef omöjligt för barnet; ty kölden tilltog när
man kom in i mars:
Någon banad väg från torpet fanns ej, men
både flickan och gumman insågo, att de ej i läng-
den skulle kunna reda sig utan hjelp.
Gumman hade kryat till sig, så att hon satt
uppe; men det var kallt, mycket kallt, och de
små fönsterrutorna voro betäckta med is; ty
man hade ej eldat på ett par dagar, sedan nå
gra gamla fjerdingar, ett par skåp och en kista
blifvit sönderhuggna till ved och uppbrända:
Kistan hade varit mycket dyrbar för gumman,
som fått den af sin aflidne man till lysnings-
present:
Den närbelägna källan var längesedan öfver-
snöad och igenfrusen, och de måste smälta snö
för att få vatten.
Nu var äfven denna utväg stängd sedan in-
tet bränsle fanns. De beslöto då att flickan
skulle försöka bana sig väg genom snödrifvorna
til närmsta gård. Hon anträdde färden freda-
gen den 15 mars, då kölden var särdeles bister,
och blef detta hennes sista vandring; ty hon
kom ej tillbaka. i
När gumman ej sig fickan återkomma hvar-
ken den dagen eller den följande, fruktade hon
att någon olycka drabbat barnet. Bekymrad
och ifrig häröfver, ansträngde hon sina sista
krafter, klädde sig och begaf sig om söndagen
ut på upptäcktsresa.
Men om hotx äfven varit fullkomligt friskt
skulle hon ej vid sin ålder hafva förmått att
gå långt: