Här och der i landsorten. TVÅ IHJÄLFRUSNA MENNISKOR: Wånga i Östergötland den 27 mars: Det kanske synes något otroligt; att menniskor här midt i skogsbygden frusit ibjäl i vinter; men likväl är så förhållandet, och omständigheterna dervid äro af den mest sorgliga beskaffenhet. I ett undantagstorp Risängen bodde en 70årig gumma, sedan 9 år enka efter torparen Erik Ersson. Hon hade en gilt son, som nästan samtidigt med sin hustru afled i koleran i somras, och dessa efterlemnade en 11-årig. dotter; Gumman tog den faderlösa till sig i stugan, som ligger undangömd i skogen en half mil från närmaste boning: De trifdes väl tillsammans; den unga och den gamla, som med nöje hörde flickan läsa för sig ur bibeln och psalmboken, de enda böcker; utom katekesen, som funnos och som farmor tyckte om. Men den kalla och långa vintern medtog slutligen det på hösten hemforslade vedförrådet, så att flickan slutligen måste ut i skogen och skaffa bränsle; Detta var dock ingen lätt sak, när snön öfverallt stod henne till medjan. I slutet af februari blef gumman, som förut varit ovanligt rask, sjuk, och flickan pysslade nu öm henne efter bästa förmåga, mjölkade kon — de hade en sådan — och skötte om fåren, tre till antalet; Men att hålla stugan varm det blef omöjligt för barnet; ty kölden tilltog när man kom in i mars: Någon banad väg från torpet fanns ej, men både flickan och gumman insågo, att de ej i längden skulle kunna reda sig utan hjelp. Gumman hade kryat till sig, så att hon satt uppe; men det var kallt, mycket kallt, och de små fönsterrutorna voro betäckta med is; ty man hade ej eldat på ett par dagar, sedan nå gra gamla fjerdingar, ett par skåp och en kista blifvit sönderhuggna till ved och uppbrända: Kistan hade varit mycket dyrbar för gumman, som fått den af sin aflidne man till lysningspresent: Den närbelägna källan var längesedan öfversnöad och igenfrusen, och de måste smälta snö för att få vatten. Nu var äfven denna utväg stängd sedan intet bränsle fanns. De beslöto då att flickan skulle försöka bana sig väg genom snödrifvorna til närmsta gård. Hon anträdde färden fredagen den 15 mars, då kölden var särdeles bister, och blef detta hennes sista vandring; ty hon kom ej tillbaka. i När gumman ej sig fickan återkomma hvarken den dagen eller den följande, fruktade hon att någon olycka drabbat barnet. Bekymrad och ifrig häröfver, ansträngde hon sina sista krafter, klädde sig och begaf sig om söndagen ut på upptäcktsresa. Men om hotx äfven varit fullkomligt friskt skulle hon ej vid sin ålder hafva förmått att gå långt: