mälde Aunie, som ej rigtigt visste hvad hou
skulle svara.
— Sveret är er värdigt, återtog han. Vågar
jag hoppas att min kärlek, som nu är lika
varm som då, finner ett gensvar? Blekna ej,
mamsell Browning. Jag skall ej ånyo göra
mig skyldig till ett opassande uppförande. Jag
skail blifva er slaf.
— Herr Foxall, svarade Annie med värdig-
het, ni säger att era känslor för mig äro oför-
ändrade, och jag nödgas säga att mina också
äro det. För mig finnes ingen kärlek mer.
Jag trodde mig hafva tagit sådana mått och
steg att vi ej skulle råxas; åtminstone icke
förräa er känsla; hvilken jag aldrig kan be-
svara, upphört.
— Denna känsla kan aldrig upphöra så länge
jag lefver, utropade Foxall i passionerad ton.
— Låtom oss sluta detta samtal, sade Annie
uppstigande.
Han läste beslutsamhet i hennes blickar:
— Emedan ni vill det, mamsell Annie, skall
jag lemna er, sade han. Men låt mig hoppas
att den dag randas, då ni ser min trogna kär-
lek med blidare ögon.
Med dessa ord lemnade han rummet, i det
han djupt bugade sig.
Hau hade blifvit varse att Charles Thorn-
way äfven var intagen på hospitalet och hade
hört herr Clisterton säga: cinom en halftimma
är det slut med honoms.
Då härtill kom att han, när han lemnade
Aunie, fick se en kappsäck med adress: Mara-
sell Browning4; gissade han genast att hon
ämnade sig till Stamford samt beslöt derföre