mälde Aunie, som ej rigtigt visste hvad hou skulle svara. — Sveret är er värdigt, återtog han. Vågar jag hoppas att min kärlek, som nu är lika varm som då, finner ett gensvar? Blekna ej, mamsell Browning. Jag skall ej ånyo göra mig skyldig till ett opassande uppförande. Jag skail blifva er slaf. — Herr Foxall, svarade Annie med värdighet, ni säger att era känslor för mig äro oförändrade, och jag nödgas säga att mina också äro det. För mig finnes ingen kärlek mer. Jag trodde mig hafva tagit sådana mått och steg att vi ej skulle råxas; åtminstone icke förräa er känsla; hvilken jag aldrig kan besvara, upphört. — Denna känsla kan aldrig upphöra så länge jag lefver, utropade Foxall i passionerad ton. — Låtom oss sluta detta samtal, sade Annie uppstigande. Han läste beslutsamhet i hennes blickar: — Emedan ni vill det, mamsell Annie, skall jag lemna er, sade han. Men låt mig hoppas att den dag randas, då ni ser min trogna kärlek med blidare ögon. Med dessa ord lemnade han rummet, i det han djupt bugade sig. Hau hade blifvit varse att Charles Thornway äfven var intagen på hospitalet och hade hört herr Clisterton säga: cinom en halftimma är det slut med honoms. Då härtill kom att han, när han lemnade Aunie, fick se en kappsäck med adress: Marasell Browning4; gissade han genast att hon ämnade sig till Stamford samt beslöt derföre