att enligt h. ex:s uppfattuing skulle en nedsättning i
anslagen under tredje bufvudtiteln utgöra bevis på
minskadt förtroende från representationens sida
till den nuvarande ledningen af Sverges yttre po-
litik och att h. ex. skulle veta att för sådan bän-
delse följa den väg, som pligt och samvete för ho-
nom utstakade. Detta förklarande torde svårligen
kunna tydas annorlunda än såsom ett tillkänna-
gifvande det h. ex:s skulle frånträda sitt nu inne-
hafvande embete om riksdagen godkände det för-
slag till nedsättning i nämnde bufvudåtitels anslag,
som en ärad representant från Göteborg framställt
och som vunnit understöd af flera kammarens le-
damöter i utskottet. Jag får bekänna att detär med en
känsla af stort obehag, som jag under sådana om-
ständigheter uppträder i denna fråga, dertill jag emel-
lertid såsom motionär i ämnet finner mig föranlåten.
Jag delarnemligenfulikomligtreservanternesmering,
att anslaget till expensmedel för nästkommande år
utan våda kan minskas med tjugu tusen rdr, och
fremmande för hvarje tanke på ett klander af h.
ex:s utrikespolitik, grundar jag, lika med reservan-
terne, min öfvertygeise om behofvet af en sådan
nedsättning uteslutande på finansiella skäl. Om
behofvet af all möjlig sparsamhet vid statsutgifter-
nas bestämmande ega vi en påminnelse i det för-
slag till förhöjd tull å vissa artiklar, som till af-
g3örande hvilar på riksdagens bord, äfvensom i
de förslag, hvilka lära vara att förvänta från be-
villningsutskottet, angående förhöjning såväl i brän-
vinsbränningsafgiften som i den allmänna bevillnin-
gen, — förslag, hvilka alla äro föranledda af nödvän-
digheten att åstadkomma jemvigt mellan statens
utgifter och inkomster. Om, under sådana förhål-
landen, såväl den enskilde representanten som
riksdagen i sin helhet skulle söka att genom in-
förande af all möjlig sparsamhet i utgifterna för-
minska den slutsumma, som endast genom förökade
skattebidrag kan fyllas, så torde ett sådant sträf-
vande vara fullt berättigadt och ej skäligen böra
af regeringsmaktens representanter missbilligas.
H. ex:s hr utrikesministern, och med honom åt-
skilliga andra talare, ha emellertid velat åt denna
iråga gifva en politisk betydelse, som den enligt
min uppfaitning ej eger, äfvensom funnit grannla-
genhet.n mot Norge fordra anslagets bibehållande
vid oförändradt belopp, samt dessutom förmenat
att det föreslagna nedsättningsbeloppet vore helt
och hållet godtyckligt tillkommet, ej hvilande på
någon objektiv grund och blifvit så att säga gripet
ur luften. Jag vänder mig först emot dot sista
påståendet, emedan det närmast torde angå sjelfva
saken; och ehuru jag ej varit i tillfälle att erhålla
del af de beräkningar, som statsutskottets utgifts-
afdelning utan tvifvel lagt till gruad för det för-
slag till nedsättning, som af hr Björck i form af
reservation blifvit upptaget, så har det likväl ej
synts mig omöjligt att med ledning af tillgängliga
handlingar i ämnet kunna bilda mig en öfverty-
gelse, huruvida den påyrkade nedsättningen kan
vidtagas utan att utrikesdepartementet derigenom
blottas på tillräckliga medel för bestridande af sina
utgifter. Till grund för mina beräkningar i detta
afseende har jag lagt utrikesdepartementets räken-
skap för år 1865, enligt hvilken totalsumman af
departementets utgifter uppgått till 770,489 rdr 91
öre rmt, deraf icke mindre än 76,000 rår till eki-
peringspengar, 27,000 rdr till expektanslöner och
tillfälliga uppdrag, samt 21,000 rår till hemliga
utgifter, och då det torde böra förväntas, att dylika
tillfälliga utgifter icke så snart återkomma, så lärer
det vara ögonskenligt att en nedsättning af 20,000
rdr af svenska anslaget, som skulle medföra en
motsvarande minskning af 5,880 på norska sidan
eller tillhopa 25,880 rdr, icke skulle sätta utrikes-
departementet ur stånd att under år 1868 bestrida
sina vanliga och nödvändiga utgifter. Under så-
dana omständigheter kan jag ej erkänna att den
föreslagna siffran tillkommit godtyckligt, om ej
deruti att den blifvit satt något lägre än hvad
som till äfventyrs kunnat ske.
Hvad åter beträffar invändningen att, då Norge
beviljat anslaget för 1868, det vore mindre grann-
laga att Sverge ensidigt nedsatte sitt bidrag till
utrikesdepartementet, så hvilar detta argument,
enligt mitt. förmenande, på en oriktig uppfattning
af förhållandet mellan Sverge och Norge vid be-
stridandet af de gemensamma diplomatiska utgif-
terna. Det förhåller sig nemligen så att utgifterna
fördelas på de båda ländernas anslag efter den
antagna proportionsgrunden af !2,; för Sverge och
ha för Norge och att öfverskotten fördelas efter
samma grunder. Om således Sverge nedsätter sitt
bidrag, så inträffar intet annat än att Norska stats-
verket krediteras med ett den antagna proportions-
grunden motsvarande belopp; en påföljd som jag
Fr dö vara egnad att väcka missnöje hos brödra-
olket.
Efter att härmed ha i korthet bemött de an-
märkningar, som omedelbart angå sj.lfva saken,
återkommer jag till några betraktelser öfver det
egendomliga skick, hvari frågan blifvit försatt ge-
nom h. ex:s utrikesministerns härstädes i dag af-
gifoa förklaring. Jag kan icke underlåta att be-
klaga att h. ex:s funnit sig föramlåten till detta
steg, hvarigesom diet kunde synas, som h. ex:s velat
framtvinga ett förtrocudevotum, hvilket åter, enligt
min uppfattving, endast på bekostnad af statsver-
kets onödiga betungande kan af kammaren lemnas.
För egen del kan jag ej neka att denna förklaring
satt mig i förlägenhet. Jag befinner mig nemligen
i det smärtsamma vslet att nödgas med min röst
antingen bidraga till att åtminstone i någon mån
öka skattebehofvet eller ock föranleda h. ex:s till
. ett beslut, som skulle beröfva landet förmåuen af
h. ex:s fortfarande omvårdnad om de utrikes ären-
dena. Ur denna min förlägenheten befrias jag
endast af de motiver, h. ex:g har anfört för sitt
yrkande om afslag å den ifrågaställda nedsättnin-
gen. H. ex:s har nemligen afstyrkt reservanternes
förslag icke derföre att h. ex:s ansåg sig med ett
:gålunda förminskadt anslag ej kunna till landets
sannskyldiga nytta fylla det vigtiga uppdrag, som
åligger h. ex:s, utan endast derföre att bh. ex:s ansåge
en nedsättning innebära ett misstroendevotum.
Mine herrar! Jag tror mig häri finna en grann-
tyckthet, enligt mitt förmenande så mycket mera
obefogad, som alla talare förklarat att de för h.
e:xs hyste det största förtroende, och jag kan icke
åt densamme offra de grundsatser af sparsamhet
som statsverkets nuvarande tillstånd gör det till
en pligt för representanten att omfatta och äfven
tillämpa. Jag får derföre förklara att h. ex:s ytt-
rande i derna fråga icke härledt sig från motiver,
som kunna förmå mig att lethna min röst för bifall
till den af kungl mej:t äskade anslagssumman,
Om deremot h. ex:g vill viså att de af statsutskot-
tets utgiftsafdelning och af mig gjorda beräknin-
- AL Am An I MA
maunaA ärnA faAlalhbelana Am AN alla nn