att enligt h. ex:s uppfattuing skulle en nedsättning i anslagen under tredje bufvudtiteln utgöra bevis på minskadt förtroende från representationens sida till den nuvarande ledningen af Sverges yttre politik och att h. ex. skulle veta att för sådan bändelse följa den väg, som pligt och samvete för honom utstakade. Detta förklarande torde svårligen kunna tydas annorlunda än såsom ett tillkännagifvande det h. ex:s skulle frånträda sitt nu innehafvande embete om riksdagen godkände det förslag till nedsättning i nämnde bufvudåtitels anslag, som en ärad representant från Göteborg framställt och som vunnit understöd af flera kammarens ledamöter i utskottet. Jag får bekänna att detär med en känsla af stort obehag, som jag under sådana omständigheter uppträder i denna fråga, dertill jag emellertid såsom motionär i ämnet finner mig föranlåten. Jag delarnemligenfulikomligtreservanternesmering, att anslaget till expensmedel för nästkommande år utan våda kan minskas med tjugu tusen rdr, och fremmande för hvarje tanke på ett klander af h. ex:s utrikespolitik, grundar jag, lika med reservanterne, min öfvertygeise om behofvet af en sådan nedsättning uteslutande på finansiella skäl. Om behofvet af all möjlig sparsamhet vid statsutgifternas bestämmande ega vi en påminnelse i det förslag till förhöjd tull å vissa artiklar, som till afg3örande hvilar på riksdagens bord, äfvensom i de förslag, hvilka lära vara att förvänta från bevillningsutskottet, angående förhöjning såväl i bränvinsbränningsafgiften som i den allmänna bevillningen, — förslag, hvilka alla äro föranledda af nödvändigheten att åstadkomma jemvigt mellan statens utgifter och inkomster. Om, under sådana förhållanden, såväl den enskilde representanten som riksdagen i sin helhet skulle söka att genom införande af all möjlig sparsamhet i utgifterna förminska den slutsumma, som endast genom förökade skattebidrag kan fyllas, så torde ett sådant sträfvande vara fullt berättigadt och ej skäligen böra af regeringsmaktens representanter missbilligas. H. ex:s hr utrikesministern, och med honom åtskilliga andra talare, ha emellertid velat åt denna iråga gifva en politisk betydelse, som den enligt min uppfaitning ej eger, äfvensom funnit grannlagenhet.n mot Norge fordra anslagets bibehållande vid oförändradt belopp, samt dessutom förmenat att det föreslagna nedsättningsbeloppet vore helt och hållet godtyckligt tillkommet, ej hvilande på någon objektiv grund och blifvit så att säga gripet ur luften. Jag vänder mig först emot dot sista påståendet, emedan det närmast torde angå sjelfva saken; och ehuru jag ej varit i tillfälle att erhålla del af de beräkningar, som statsutskottets utgiftsafdelning utan tvifvel lagt till gruad för det förslag till nedsättning, som af hr Björck i form af reservation blifvit upptaget, så har det likväl ej synts mig omöjligt att med ledning af tillgängliga handlingar i ämnet kunna bilda mig en öfvertygelse, huruvida den påyrkade nedsättningen kan vidtagas utan att utrikesdepartementet derigenom blottas på tillräckliga medel för bestridande af sina utgifter. Till grund för mina beräkningar i detta afseende har jag lagt utrikesdepartementets räkenskap för år 1865, enligt hvilken totalsumman af departementets utgifter uppgått till 770,489 rdr 91 öre rmt, deraf icke mindre än 76,000 rår till ekiperingspengar, 27,000 rdr till expektanslöner och tillfälliga uppdrag, samt 21,000 rår till hemliga utgifter, och då det torde böra förväntas, att dylika tillfälliga utgifter icke så snart återkomma, så lärer det vara ögonskenligt att en nedsättning af 20,000 rdr af svenska anslaget, som skulle medföra en motsvarande minskning af 5,880 på norska sidan eller tillhopa 25,880 rdr, icke skulle sätta utrikesdepartementet ur stånd att under år 1868 bestrida sina vanliga och nödvändiga utgifter. Under sådana omständigheter kan jag ej erkänna att den föreslagna siffran tillkommit godtyckligt, om ej deruti att den blifvit satt något lägre än hvad som till äfventyrs kunnat ske. Hvad åter beträffar invändningen att, då Norge beviljat anslaget för 1868, det vore mindre grannlaga att Sverge ensidigt nedsatte sitt bidrag till utrikesdepartementet, så hvilar detta argument, enligt mitt. förmenande, på en oriktig uppfattning af förhållandet mellan Sverge och Norge vid bestridandet af de gemensamma diplomatiska utgifterna. Det förhåller sig nemligen så att utgifterna fördelas på de båda ländernas anslag efter den antagna proportionsgrunden af !2,; för Sverge och ha för Norge och att öfverskotten fördelas efter samma grunder. Om således Sverge nedsätter sitt bidrag, så inträffar intet annat än att Norska statsverket krediteras med ett den antagna proportionsgrunden motsvarande belopp; en påföljd som jag Fr dö vara egnad att väcka missnöje hos brödraolket. Efter att härmed ha i korthet bemött de anmärkningar, som omedelbart angå sj.lfva saken, återkommer jag till några betraktelser öfver det egendomliga skick, hvari frågan blifvit försatt genom h. ex:s utrikesministerns härstädes i dag afgifoa förklaring. Jag kan icke underlåta att beklaga att h. ex:s funnit sig föramlåten till detta steg, hvarigesom diet kunde synas, som h. ex:s velat framtvinga ett förtrocudevotum, hvilket åter, enligt min uppfattving, endast på bekostnad af statsverkets onödiga betungande kan af kammaren lemnas. För egen del kan jag ej neka att denna förklaring satt mig i förlägenhet. Jag befinner mig nemligen i det smärtsamma vslet att nödgas med min röst antingen bidraga till att åtminstone i någon mån öka skattebehofvet eller ock föranleda h. ex:s till . ett beslut, som skulle beröfva landet förmåuen af h. ex:s fortfarande omvårdnad om de utrikes ärendena. Ur denna min förlägenheten befrias jag endast af de motiver, h. ex:g har anfört för sitt yrkande om afslag å den ifrågaställda nedsättningen. H. ex:s har nemligen afstyrkt reservanternes förslag icke derföre att h. ex:s ansåg sig med ett :gålunda förminskadt anslag ej kunna till landets sannskyldiga nytta fylla det vigtiga uppdrag, som åligger h. ex:s, utan endast derföre att bh. ex:s ansåge en nedsättning innebära ett misstroendevotum. Mine herrar! Jag tror mig häri finna en granntyckthet, enligt mitt förmenande så mycket mera obefogad, som alla talare förklarat att de för h. e:xs hyste det största förtroende, och jag kan icke åt densamme offra de grundsatser af sparsamhet som statsverkets nuvarande tillstånd gör det till en pligt för representanten att omfatta och äfven tillämpa. Jag får derföre förklara att h. ex:s yttrande i derna fråga icke härledt sig från motiver, som kunna förmå mig att lethna min röst för bifall till den af kungl mej:t äskade anslagssumman, Om deremot h. ex:g vill viså att de af statsutskottets utgiftsafdelning och af mig gjorda beräkninAL Am An I MA maunaA ärnA faAlalhbelana Am AN alla nn