vit. Oss emellan sagt, har det varit litet fuffens med i spelet. Jag gick upp i vadrummet och gjorde några ändringar i boken; så att jag räddade mig. — Och lät mig gå till botten; fastän jag följt ert råd, sade Gaylove bittert. — Jag kunde ej hjelpa det, min dyre vän; svarade Blackburn. Jag är mycket ledsen häröfser. Hvad som skett kan för ögonblicket ej hislpas. Hvad ämnar ni göra? — Det ver jag ej, sade Gaylove i förtviflad toa. Jag kan ej betala, utan att vända mig till mina väaner, och större delen af dem äro nu ailtför njugga för att vilja lemna mig pengar, då de få veta till hvilket ändamål jag skall använda desamma. — Ni skail ej vända er till era fordna för myndars, .anmärste Blackburn; ni skulle derigenos nedsätta er. De hercarne passa ej för oss. Men frukta icke, vi skola draga oss ur spelet dem förutan. Huru mycket fattas er? — Jag vet ej, sade Gaylove; jag har ej mod att se efter. Jag är ejuk. Plåga mig ej! — Låt oss se på böckerna, min gamle vän; var det enda svaret. Gaylove gjorde ett dystert, bifallande tecken. — Aj-aj-aj! fortfor talaren i det han vände bladen, illa nog. Skada att ni ej förut upplyst mix om ställaingen; jag hade då möjligen kunnat förekomma åtskilligt. Men det lär ej hjelpa att orda härom. Upp med hufvudet, Edvard: Ni ser så olycklig ut, som om ni skulle hängar i morgon. Var nu ej en stackare. Mångon bar funnits, som haft mycket större otur än ;i, då de börjat, och som slutat med att samla en lysande förmögenhet. När vi blifvit