ställning förut varit bekymmersam, kunde den
nu kallas förtviflad:
LZXVIII.
— Friskt mod; Gaylove, min gosse! Var
nu ej svag! utropade Robert Blackburn, då han
träffade sin vän, sedan denne lidit den stora
förlust, hans lättsinne tillskyndat honom. Af-
fären är just ej syanerligen att prisa, men vi
måste draga största möjliga fördel deraf. Lyc-
kan gynnade oss ej, men hvarken ni eler ja;
kunna vara sådana stackare att vi, derföre ati
det går oss emot en gång, uppgifva allt hopp
Bättre lycka nästa gång!
— Ja, nog går det an att prata alltid, sva-
rade Gaylove; i det hans ansigte afspeglade allt
det missnöje och all den djupa gräwvlse, som
han bar i bjertat. Mca tänk då på pengsrae
som jeg förloratl. Och detta har skett genom
ert råds Ni sade av det var fullkomligt sä-
kert att den Svarta skull: förlora oci att det
ej var minsta 1t-ifvel underkastadt att ju icke
Peveril skulle visaa.
— Detta var också min egen fasta öfverty-
gelse; som också delades af alla våra andra
vänner, och ända iatill sista minuten hade vi
ju all möjlig anledning att antaga det vår me-
ning skulle segra, svarade Blackburao.
— Och jag förmodar att ni är i grund rni-
nerad likaväl gom ja:? tillade Gaylsve, under
det att ett smärtsamt och på samma gång bit-
tert leende krusade hans läppar. -
— Hvarföre förmodar ni det? svarade Ra-
bert med en min, som uttryckte helt arnat än
hans ord. Jag har husbhållat. I sjelfva verket
är det ej så farligt, som det kunde hafva blif-