ställning förut varit bekymmersam, kunde den nu kallas förtviflad: LZXVIII. — Friskt mod; Gaylove, min gosse! Var nu ej svag! utropade Robert Blackburn, då han träffade sin vän, sedan denne lidit den stora förlust, hans lättsinne tillskyndat honom. Affären är just ej syanerligen att prisa, men vi måste draga största möjliga fördel deraf. Lyckan gynnade oss ej, men hvarken ni eler ja; kunna vara sådana stackare att vi, derföre ati det går oss emot en gång, uppgifva allt hopp Bättre lycka nästa gång! — Ja, nog går det an att prata alltid, svarade Gaylove; i det hans ansigte afspeglade allt det missnöje och all den djupa gräwvlse, som han bar i bjertat. Mca tänk då på pengsrae som jeg förloratl. Och detta har skett genom ert råds Ni sade av det var fullkomligt säkert att den Svarta skull: förlora oci att det ej var minsta 1t-ifvel underkastadt att ju icke Peveril skulle visaa. — Detta var också min egen fasta öfvertygelse; som också delades af alla våra andra vänner, och ända iatill sista minuten hade vi ju all möjlig anledning att antaga det vår mening skulle segra, svarade Blackburao. — Och jag förmodar att ni är i grund rninerad likaväl gom ja:? tillade Gaylsve, under det att ett smärtsamt och på samma gång bittert leende krusade hans läppar. — Hvarföre förmodar ni det? svarade Rabert med en min, som uttryckte helt arnat än hans ord. Jag har husbhållat. I sjelfva verket är det ej så farligt, som det kunde hafva blif