i sömnens armar hemtade krafter efter dagens stora ansträngningar: Han inträdde varsamt. Allt var mörkt och stilla. Hån kröp några alnar framåt och lyssnåde ånyo. Ihnevånarens starka andhemtning tillkännagaf att han ännu var djupt insomnad. Framtagande en blindlykta och undvikande att låta skenet af densamma falla på den sofvandes ansigte, styrde inbrottstjufven sina steg till ett aflägset hörn af tältet, der en trädbänk stod. Ljudlöst flyttade han denna åt sidan och begynte uppgräfva mullen med en liten skyffel. Arbetet tycktes ej vara svårt; tvärtom gaf jorden vika med en lätthet, som vittnade om att den för ej längesedan undergått en dylik process. Snart visade sig att så varit händelsen; ty inom kort framdrog mannen en lång börs, hvars innehåll var mycket tungt, Han makade nu den uppgräfda mullen ned i gropen, tilltrampade marken sakta med föten och hade just flyttat bänken tillbaka på dess förra lats, då hans öra, som aldrig upphörde att fyakna, märkte en förändring i den sofvandes andedrägt. Blindlyktan var inom ett ögonblick i hans ficka, och han hukade sig ned utan att röra sig ur stället, men hjertat klappade så häftigt att han måste lägga handen på detsamma, för att söka dämpa dess slag. Han lyssnade uppmärksamt och Hörde den sofvande röra på sig, frammumila några otydliga ord samt derefter tungt vända sig. Detta tilldrog sig under några få minuter; hvilka föreföllo den förskräckte lyssnaren såsom timmar. Den nu jemna andedrägten tillkänPagaf att tältets egare återfallit i sin förra djupa