i sömnens armar hemtade krafter efter dagens
stora ansträngningar:
Han inträdde varsamt. Allt var mörkt och
stilla. Hån kröp några alnar framåt och lyss-
nåde ånyo. Ihnevånarens starka andhemtning
tillkännagaf att han ännu var djupt insomnad.
Framtagande en blindlykta och undvikande
att låta skenet af densamma falla på den sof-
vandes ansigte, styrde inbrottstjufven sina steg
till ett aflägset hörn af tältet, der en trädbänk
stod. Ljudlöst flyttade han denna åt sidan
och begynte uppgräfva mullen med en liten
skyffel.
Arbetet tycktes ej vara svårt; tvärtom gaf
jorden vika med en lätthet, som vittnade om
att den för ej längesedan undergått en dylik
process. Snart visade sig att så varit händel-
sen; ty inom kort framdrog mannen en lång
börs, hvars innehåll var mycket tungt, Han
makade nu den uppgräfda mullen ned i gro-
pen, tilltrampade marken sakta med föten och
hade just flyttat bänken tillbaka på dess förra
lats, då hans öra, som aldrig upphörde att
fyakna, märkte en förändring i den sofvandes
andedrägt. Blindlyktan var inom ett ögon-
blick i hans ficka, och han hukade sig ned
utan att röra sig ur stället, men hjertat klap-
pade så häftigt att han måste lägga handen
på detsamma, för att söka dämpa dess slag.
Han lyssnade uppmärksamt och Hörde den
sofvande röra på sig, frammumila några otyd-
liga ord samt derefter tungt vända sig.
Detta tilldrog sig under några få minuter;
hvilka föreföllo den förskräckte lyssnaren såsom
timmar. Den nu jemna andedrägten tillkän-
Pagaf att tältets egare återfallit i sin förra djupa