let är ej förenligt med folkets håg och tillgångar, att bereda några af hofvets skötebarn tillällen att njuta behaget af soligare länder och öka staberna hos främmande suveräner. Man har nämnt de länder; der ministerposterna dels kunde indragas; dels besättas af lägre och mindre dyra embetsmän; men hvad Spanien och Turkiet beträffar, kan jag tillägga ytterligare ett skäl till indragningen. Spanien och Turkiet befinna sig ungefär på samma kulturgrad som de befännö sig för två århundraden tillbaka, och man kan väl då med skäl fråga: hvad har nutidens Sverge med Spaniens och Turkiets forntid att göra? Hvad är det som vårt land skall representera der? Sin bildning söm ingen der förstår, eller sin frihet som ingen der begriper, kanske ej ens vill begripa? Men de kommersiella angelägenheterna? Nåväl, har man ej konsuler för dem? Ar det rang eller affärsduglighet som der bör gälla? Men äfven i andra länder har man ofta nog haft föga gagn af desse embetsmän med hög rang: Hur ofta får man ej läsa i utländska tidningar de mest vilseledande uppsatser om svenska förhållanden! Men hur ofta får man se några beriktiganden af dem? Nästan aldrig. Men äfven vid sådana tillfällen, då vårt lands anseende verkligen stått på spel, har man rönt den största likgiltighet hos dylika höga herrar. Jag glömmer aldrig en dag i London sommaren 1851 under den första stora verldsexpositionen. Jag frågade dåvarande svenska ministern derstädes, om han ännu hedrat dena svenska afdelningen i kristallpalatset med ett besök. Nej, jag har icke haft tid, svarade han kallt. . Det var sex veckor efter expositionens öppnande, och det var på en tid då Sverge behöfde allt deltagande, åtminstone af sina egna söner. Vårt land stod då bokstafligen på schavotten inom en spetsgård af fyra verldsdelar och fyrtio folk, som der uppträdt i industriell täflan, den enda strid som är Gud och menniskor behaglig. Men vi hehöfva icke gå längre än till vår egen industriutställning nästlidne sommar. Flera: veckor hade förfutit sedan början af denna vår utställning; innan man i utlandet ens visste af att en sådan fanns. Fanns det då inga medel till honorarier åt personer, som derom kunde: skrifva och införa artiklar i utländska blad? Alla äro vi ense derom, att vårt land icke mera spelar någon betydande roll på verldsteatern; bestämdt ingen afgörande, och det kan vara så godt det. De stora spela icke alltid de vackraste rollerna. Men blir vår roll, såsom utrikesstatsministern låtit oss förstå, betydligare och mer afgörande derigenom att den utföres af personer med högre rang, då blir rangrullan vårt kraftigaste värn, kraftigare än sjelfva vår armå och flotta. Såsom ett bevis på vår högre diplomatis förmåga, vill jag anföra ett faktum, hvilket på detta rum nyligen uppgifvits af ingen mindre person än utrikesstatsministern, nemligen förhållandet med den der Sverge tillhöriga tomten i ottomanniska rikets hufvudstad. Anskönt denna tomt har det förträffligaste läge, har det ännu icke lyckats våra diplomater, trots deras höga rang, att försälja densamma. Jag är fullt och fast öfvertygad derom att en person med mindre rang, helst med ingen rang, en vanlig huskommissionär, skulle för längesedan ha gått i land med denna enkla affär, förutsatt likväl att han ej behöft använda all sin tid för att skicka diplomatiska noter, i stället för bankonoter, från Bosporens till Mälarens strand. Men om, hvilket nog är trovärdigare, vår politiska roll är obetydlig, så måste också kostymen vara derefter, ty blir den ej det, blir den hära nog löjlig, och det är väl ändå något för hårdt för ett land, som väl ändå utfört något godt och stort här i verlden. Lyxen är för staterna, liksom för individerna, precis detsamma hvad perlan är för snäckan, nemligen en sjukdom, och snäckan dör af den. Hur många stora och kraftfulla folk ha ej lidit af samma sjukdom och slutligen delat snäckans öde! Ha vi ej nog af varningar? Gud bevare vårt land för ett sådant öde! Men vi måste också göra något sjelfva för att bota oss i tid. Vi måste börja med att förminska vår statslyx, börja med det obetydliga afdrag, hvärom nu är fråga, och vänja vi oss småningom dervid; så skola vi nog en dag lyckas med det stora. Om ett land, sådant som vårt, skall lysa med något, så är det med allmän bildning, allmänt välstånd.