let är ej förenligt med folkets håg och tillgån-
gar, att bereda några af hofvets skötebarn till-
ällen att njuta behaget af soligare länder och
öka staberna hos främmande suveräner. Man
har nämnt de länder; der ministerposterna dels
kunde indragas; dels besättas af lägre och mindre
dyra embetsmän; men hvad Spanien och Turkiet
beträffar, kan jag tillägga ytterligare ett skäl
till indragningen. Spanien och Turkiet befinna
sig ungefär på samma kulturgrad som de be-
fännö sig för två århundraden tillbaka, och man
kan väl då med skäl fråga: hvad har nutidens
Sverge med Spaniens och Turkiets forntid att
göra? Hvad är det som vårt land skall repre-
sentera der? Sin bildning söm ingen der förstår,
eller sin frihet som ingen der begriper, kanske
ej ens vill begripa? Men de kommersiella ange-
lägenheterna? Nåväl, har man ej konsuler för
dem? Ar det rang eller affärsduglighet som der
bör gälla?
Men äfven i andra länder har man ofta nog
haft föga gagn af desse embetsmän med hög
rang: Hur ofta får man ej läsa i utländska
tidningar de mest vilseledande uppsatser om
svenska förhållanden! Men hur ofta får man se
några beriktiganden af dem? Nästan aldrig.
Men äfven vid sådana tillfällen, då vårt lands
anseende verkligen stått på spel, har man rönt
den största likgiltighet hos dylika höga herrar.
Jag glömmer aldrig en dag i London sommaren
1851 under den första stora verldsexpositionen.
Jag frågade dåvarande svenska ministern der-
städes, om han ännu hedrat dena svenska afdel-
ningen i kristallpalatset med ett besök. Nej,
jag har icke haft tid, svarade han kallt. . Det
var sex veckor efter expositionens öppnande,
och det var på en tid då Sverge behöfde allt
deltagande, åtminstone af sina egna söner. Vårt
land stod då bokstafligen på schavotten inom
en spetsgård af fyra verldsdelar och fyrtio folk,
som der uppträdt i industriell täflan, den enda
strid som är Gud och menniskor behaglig.
Men vi hehöfva icke gå längre än till vår egen
industriutställning nästlidne sommar. Flera:
veckor hade förfutit sedan början af denna vår
utställning; innan man i utlandet ens visste af
att en sådan fanns. Fanns det då inga medel
till honorarier åt personer, som derom kunde:
skrifva och införa artiklar i utländska blad?
Alla äro vi ense derom, att vårt land icke
mera spelar någon betydande roll på verlds-
teatern; bestämdt ingen afgörande, och det kan
vara så godt det. De stora spela icke alltid
de vackraste rollerna. Men blir vår roll, såsom
utrikesstatsministern låtit oss förstå, betydligare
och mer afgörande derigenom att den utföres
af personer med högre rang, då blir rangrullan
vårt kraftigaste värn, kraftigare än sjelfva vår armå
och flotta. Såsom ett bevis på vår högre di-
plomatis förmåga, vill jag anföra ett faktum,
hvilket på detta rum nyligen uppgifvits af ingen
mindre person än utrikesstatsministern, nemligen
förhållandet med den der Sverge tillhöriga
tomten i ottomanniska rikets hufvudstad. An-
skönt denna tomt har det förträffligaste läge,
har det ännu icke lyckats våra diplomater, trots
deras höga rang, att försälja densamma. Jag
är fullt och fast öfvertygad derom att en per-
son med mindre rang, helst med ingen rang,
en vanlig huskommissionär, skulle för länge-
sedan ha gått i land med denna enkla affär,
förutsatt likväl att han ej behöft använda all sin tid
för att skicka diplomatiska noter, i stället för
bankonoter, från Bosporens till Mälarens strand.
Men om, hvilket nog är trovärdigare, vår poli-
tiska roll är obetydlig, så måste också kosty-
men vara derefter, ty blir den ej det, blir den
hära nog löjlig, och det är väl ändå något för
hårdt för ett land, som väl ändå utfört något
godt och stort här i verlden.
Lyxen är för staterna, liksom för individerna,
precis detsamma hvad perlan är för snäckan,
nemligen en sjukdom, och snäckan dör af den.
Hur många stora och kraftfulla folk ha ej lidit
af samma sjukdom och slutligen delat snäckans
öde! Ha vi ej nog af varningar? Gud bevare
vårt land för ett sådant öde! Men vi måste
också göra något sjelfva för att bota oss i tid.
Vi måste börja med att förminska vår statslyx,
börja med det obetydliga afdrag, hvärom nu är
fråga, och vänja vi oss småningom dervid; så skola
vi nog en dag lyckas med det stora. Om ett land,
sådant som vårt, skall lysa med något, så är
det med allmän bildning, allmänt välstånd.