med lön är att tillgå, från den högsta till den lägsta, så är tilloppet af sökande vanligen mångfaldigt större, än att alla kunna tillfredsställas. Huru ville man då fordra af en departementschef, att sjelfmant införa reduktioner i löneanslagen inom den embetsmannastat som tillhör hans departement. Detta gällde nu tjenstemannastater i allmänhet, men ännu långt mer för utrikesdepartementet. Anställningarne inom detta departement voro de begärligaste af alla för unge män; de anses ega ett visst företräde framför alla andra grenar af den civila embetsmannahierarkien, vida mer än des. k. rangregementena inom den militära. Dessa platser öppna öfverallt inträdet till gräddan af societeten; om en i kabinettet anställd ung man efter kort tid får åtfölja en gratulationsambassad, så får han sig genast en orden på bröstet — och man vet huru svaga vi litet hvar äro för sådana prydnader! — och när han blir legationssekreterare är han sjelfskrifven gäst vid högtidligheter i fremmande hof, får bese olika länder, har en lätt tjenstgöring, som icke hindrar honom att sköta sina nöjen, och derjemte en temligen säker utsigt att avancera till löner, af hvilka en del äro vida större än inom de andra civila embetsverken. Huru vill man då begära att chefen för utrikesdepartementet skall kunna komma med förslag till en nedsatt stat, om man icke närmare påpekar, hvad som i allmänna omdömet anses böra verkställas. Man bör och kan icke fordra att en chef af sig sjelf skall ställa sig i en obehaglig position till sina underlydande; tvärtom plägar det ju räknas till förtjenst hos chefen attvara så mån som möjligt om de sina och söka skaffa dem förmåner. Detta hade varit orsaken hvarför talaren ansett nödigt att motivera en till Kongl. Maj:t ställd skrifvelse närmare på sätt som skett i reservationen. Dock ville han ej ovilkorligt hålla på den föreslagna nedsättningen af 20,000 rdr, om hans exc. chefen för utrikesdepartementet skulle anse dem icke kunna undvaras. Hr Moljerberg upptog till besvarande ett yttrande af utrikesministern att det ifrågavarande anslaget borde förblifva oförminskadt om Sverge ville häfda sin Jemnbördighet med andra stater. Tal. ansåg att landet visserligen kunde vinna i anseende genom dess diplomater om dessa vore verkliga statsmän, men att det ock kunde förlora i anseende om dess diplomatiska representanter läte leda sig af ärelystnadens förespeglingar och de af en talare vidrörda stormakts-traditionerna ocK sökte spela en roll, som, när det komme till handling, ej kunde upprätthållas. Landets verkliga anseende och jemnbördighet med andra stater berodde af dess inre styrka, hvilken fremmande makter, utan diplomatisk tillhjelp, kunde på siffran uträkna; af dess söners sedliga kraft, fosterlandskärlek och mod; af landets tillgångar på vapen och penningar. Dessa tillgångar kunde ej erhållas utan nödiga besparingar, der besparingar kunde ske, och detta vore, enligt talarens åsigt, förhållandet med tredje hufvudtiteln. Tal. ansåg sig likväl, af förekomna skäl, böra bifalla utskottets betänkande i dess första punkt, men förena sig med hr Indebetou i afseende å innehållet af den föreslagna skrifvelsen till kungl. maj:t angående framtida indragningar. ANSLAGEN TILL LANDTFÖRSVARET. Första kammaren medhann redan i sitt förmiddagssammanträde en del af statsutskottets betänkande angående fjerde hufvudtiteln; Den biföll regeringens af statsutskottet afstyrkta begäran om 6200 rdr till aflöning åt ökad revisionspersonal hos armåeförvaltningen; men nedsatte det af regeringen ökade anslaget till krigshögskolan (genom votering; med 61 röster mot 32) till 14,155 rdr. Sammanträdena i går afton. Första kammaren: Under detta sammanträde fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande angående fjerde hufvudtiteln, och medhunnos dervid punkterna 5—35, af hvilka endast den 24:de; hvari föreslås skrifvelse till k. m:t angående utredning af väckt fråga om arfvodes-förhöjning till Gotlands nationalbevärings underbefäl, på hemställan af grefve C. G. Mörner och hr C: Ekman helt och hållet afslogs. Beträffande den i 36:te punkter, mom: a gjorda hemställan om ett extra anslag af 1,000,000 rdr; att under år 1868 från riksgäldskontoret utgå; uppstod en långvarig diskussion; hvarunder följande yrkande framställdes: at frib. A. C. Raab, — med hvilken hrr Malmberg, v: Möller; Ekenman, frih; Bildt; hr Bennich, frih. Sprengtporten och frih: Silfversköld instämde, dock utan att biträda ett af förstnämnde talare uttaladt klander af regeringens förfaringssätt att fortfarande låta tillverka gevär af gammal modell — att för anskaffande af gevär, som inom 1868 böra vara färdiga, må ställas till k. ms disposition ett belopp af 1,500,000 rdr att med högst 500,000 rdr utgå under innevarande år; af hrr Schartau, G: Ekman, grefve Beck-Friis och hr Wern bifall till utskottets förslag; af grefve af Ugglas detsamma med det tillägg att högst 500,000 rdr skulle utgå under ipnevarande år; af frih; af Ugglas anslag af 1,000,000 rdr att i mån af behof utgå redan under innevarande år. Under debatten uttalade såväl grefve Platen som hr Ehrenheim; i egenskap af konungens rådgifvare, den förhoppning att representationen måtte så mycket som möjligt gå regeringens önskningar till mötes samt icke bevilja ett mindre belopp än det af frih. Raab föreslagna. Resultatet af förhandlingarna om denna sak blef; att frih; Raabs förslag antogs med 60 röster mot 31; som voro för bifall till utskottets hemställan. Andra Kammaren började behandlingen af 4:de hufvudtiteln: I öfverensstämmelse med utskottets tillstyrkan; vägrade kammaren det anslag af 6,200 rdr, som