pat sig, och hvaraf en del på ett allt mer och
er betänkligt sätt ytterligare utvecklat sig. Men
Dn är dock icke annat och icke mera än en för-
oppning: någon försäkran i detta afseende har
il aldrig någon monark, huru mäktig han än va-
t, vågat uttala. Den eviga freden — pax per-
etua — säger Leibnitz — finnes ej förr än i
yrkogården. Så var det i denne store mannens
d, och så lärer det väl äfven vara och förblifva,
åväl för individerna som för staterna. Väl tror
ag mig kunna säga, att någon anledning till direkt
nisshällighet icke med någon fremmande stat före-
nnes, och att jag, min pligt likmätigt, sorgfälligt
kall undvika allt, som dertill skulle kunna leda;
pen andra länders sorgliga, äfven under den oss
ärmast liggande tidpunkt ådagalagda erfarenhet
jevisar nogsamt att det icke alltid beror på en
tat att gjelf bestämma den ställning, som den-
amma, under uppstående förvecklingar mellan an-
Ira stater, företrädesvis skulle önska intaga, och
utt neutraliteten ofta nog kan innebära en icke
ingare fara än en direkt inblandning. I alla hän-
lelser är onekligen det enda rätta, att vara beredd
Jå hvarje möjligen förekommande fall, och att
sätta sig i den ställning att man hufvudsakligen
itar på sig sjelf.
Med afseende å de politiska åsigter, som af den
värde ledamoten uttalades rörande det af honom
3å kallade allmänna politiska rättslöshetstillstån-
det, känner jag mig lycklig att icke helt och hål-
let dela hans uppfattning. Jag tror icke att ett
undantag, huru betänkligt och bedröfligt det än
må vara, kan anses tillräckligt för att kullkasta
regeln. För min enskilda del vill jag ogerna af-
stå från den öfvertygelse att vi kunna trygga oss
vid ingångna traktaters helgd, så vida vi sjelfva
uppfylla de af oss åtagna förbindelser, och — hvil-
ket jag anser som ett oeftergifligt vilkor — göra
osg beredda att sjelfva kraftigt kunna i vårt för-
svar deltaga.
Sedan jag i allmänhet yttrat detta, ber jag att
få öfvergå till de närmare formulerade trenne frå-
gor, som till mig blifvit framställda.
Hvad angår den första, har jag redan antydt
att de af k. m:t i trontalet uttalade förhoppningar
om fortfarande fred voro grundade dels derpå, att
han icke genom inblandning i fremmande tviste-
frågor ville ikläda sig skyldigheten att deltaga i
deras lösning och dels derpå att de förenade ri-
kenas läge och deras naturliga gränser icke kunna
gifva någon fremmande makt rimlig anledning att,
utan ett öppet åsidosättande af allt afseende å
bestående rättsgrundsatser, vilja göra oss något
intrång, så länge vi sjelfva förhålla oss fredligt.
Grunden för dessa förhoppningar eger tvifvelsutan
ännu samma giltighet, som då de uttalades. Men
trontalet innehåller, omedelbart efter den af frih.
Raab anförda strof, en annan, som dermed nära
sammanhänger, och är af följande lydelse:
Tilldragelser, som vi nyligen bevittnat, hafva
emellertid varnande framhållit den af förgångna
tiders erfarenhet bekräftade lärdom, att vi för
uppehållandet af vårt sjelfbestånd böra, näst Gud,
j främsta rummet lita på oss sjelfva och våra egna
krafter.,
Och af dessa båda satser, jemförda med den
framställning om anslag till vapen, som derefter
följer framgår otvetydigt, att k. m:t väl velat gifva.
en försäkring derom, att såvidt på honom berodde,
ville han söka att draga fördel af allt, som kunde
vära egnadt att åt oss bevara freden, men att han
derföre ingalunda kunde anse sig viss att deruti
lyckas. Någon framställning, som innefattar emot
oss fiendtliga afsigter har — såsom jag redan haft
äran nämna — icke ingått. Om jag hade anled-
ning misstänka att sådant oaktadt några hemliga
anslag emot oss vore å bane, skulle jag likväl svår-
ligen kunna offentligen närmare redogöra för en
sådan misstanka, och derigenom ofelbart iråka svå-
righeter just för sådana obevista beskyllningar.
Men, jag upprepar det, ehuru jag är lycklig att
kunna säga det jag icke har någon särskild anled-
ning till dylika misstankar, kan jag likväl icke
undgå att, lika med frih. Raab, inse, att den all-
männa politiska ställningen är egnad att ingifva
allvarsamma bekymmer. Framför: allt bör den
omständigheten, att snart gagdt hela Europa
sätter sig på krigsfot och rustar i en omfattning,
som måhända öfvergår allt hvad som tillförene egt
rum, vara en kraftig uppmaning för oss att icke
försumma något, som kan leda till ett skyndsamt
stärkande af våra försvarskrafter.
Den andra frågan leder oss nog långt in på
den så kallade konjektural-politiken: ett fält som
jag är föga hågad, och knappt nog anser mig be-
rättigad att beträda. Emellertid är det onekligt
att om det affrib. Raab uppgifna intima förhållande
skulle bafva ledt eller leda till ett anfallsförbunt
emot oss eller någon af de makter, med hvilka wi
genom novembertraktaten äro allierade, så vert
vår trygghet otvifvelaktigt uti icke obetydlig grad
förminskad. Jag vet icke om frih. Raab, på grunt
af några för mig otillgängliga källor, eger anled
ning antaga tillvaron af ett sådant förbund:,för mir
del kan jag ej annat än hysa en stark misstrc
till de uppgifter derom, som i tidningar förekom
mit; så mycket hellre som Rysslands utrikes mini
ster öppet förnekat, att något sådant förbund vore
- i fråga, och så vidt till min kunskap kommit, ha
andra länders diplomati, lika litet som vår egen
kunnat komma något dylikt förbuud på spåren.
Beträffande den tredje frågan har jag vid et
annat tillfälle redan nämnt att vår officiela diplo
matiska brefvexling under den sednaste tiden ickt
innehåller någonting, som kan gifva särskild anled
ning till oro för vår ställning till främmande mak
ter. Om denna ställning ändock skulle vara hota