FJ SSEVUS EVA IESEUR MV) VARA MYS SAMVUSNAMAAN jandlingar intagas. NE Utrikesministerns yttrande om Sverges ställning till utlandet. I början af första kammarens sammanträde går förmiddag afgaf utrikesministern sitt svar på frih, A. C. Raabs interpellation om huruvida några yttre faror hota Sverge. Hr utrikesministerns svar var alldeles så beskaffadt som man kunde vänta af en medlem af regeringen. Hen begagnade nemligen frih; Raabs interpellation till uppslag för att få förorda beviljande af anslag till försvarsväsendet och gick således villigt in på allt hvad den ädle friherren välment yrkat i det afseendet. Utrikesministern har naturligtvis ingenting emot om Sverge offrar lika mycket för den hastigt påkomna och af monarkerna behändigt begagnade armåförstärkningsvurmen: som åtskilliga andra stater pu fundera på att göra eller redan hafva till någon del gjort. Men liksom enhvar annnan oförvillad rcenniska, kunde utrikesministern icke se någon föranledning för oss att befara anfall. Han hyser estark misstrow till tidningsuppgifterna omjett förbund mellan Ryssland och Amerika, hvars tillvaro ryska utrikesministern ock förnekat; och såvidt till utrikesministerns kuvskap kommit char andra länders diplomati, lika litet som vår egen, kunnat komma något dylikt förbund på spårena. Utrikesrinistern förklarade vidare att avår officiella diplomatiska skriftvexling under den sednaste tiden icke innehåller någonting, som kan gifva särskild anledning till oro för vår ställning till fremmande makter. Ett framläggande af vår diplomatiska skriftvexling, rörande den allmänna politiska ställningen, vore derföre af föga intresse för allmänheten, sade grefve Manderström — och det borde interpellanten ha kunnat derförutan inse. Grefve Manderströms svar lydde i sin helbet som följer: Då jag nu går att yttra mig med anledning af den hemställan som uti sistlidne lördags sammanträde till mig blifvit gjord, ber jag att i främsta rummet få uttala mitt erkännande såväl af den fosterländska anda, som med så mycken värma uttalat sig om nödvändigheten för Sverge att, i likhet med öfriga länder, allvarligen vara betänkt på ordnandet af sitt försvar, som ock af den förtjenstfulla utredningen af hvad under sednaste tid uti andra länder i detta afseende blifvit beslutadt och hvilken hufvudsakligen öfverensstämmer med de underrättelser, hvilka från kongl. maj:ts särskilda beskickningar ingått. Särdeles tacksam är jag derföre, att den värde ledamot, som gjort sig mödan anskaffa dessa upplysningar, dervid fästat uppmärksamketen på de länder, med hvilka vi, utan förmätenhet, kunna anse oss fullt jemförliga; ty ingen lärer väl våga påstå, det vi icke skulle kunna för bevarandet af vår sjelfständighet och vårt oberoende, -bringa lika stora offer som Danmark, Holland, Belgien, Baiern och Schweiz. Om någon deremot skulle invända, att en del åtminstone af dessa länder äro rikare lottade än vi, må icke förbises att de anslag, som der blifvit beviljade, äro långt betydligare än de som vid innevarande riksdag blifvit af kongl. maj:t begärde. Öfverallt till och med i sådane länder, hvilkas neutralitet blifvit af de mäktigaste stater garanterad, synes man hafva antagit såsom en oafvislig nödvändighet att, om äfven med ansträngning, utan tidsförlust anskaffa dugliga och tidsenliga krigsvapen: jemväl uti de länder, der under senare åren högst betydliga utgifter i samma riktning varit gjorda. Afven deruti har den värde ledamoten, i min tanka, fullkomligt rätt, att en så allmän, med så högst betydliga kostnader förenad föreställning, nödvändigt måste vara någonting annat än en tillfällig mani, och att dertill giltig anledning måste ligga till grund. Svenska riksdagen åligger det, under sådana förhållanden, att omgorgsfullt och samvetsgrannt pröfva, huruvida dessa anledningar icke kunna sägas vara lika giltiga för oss, som för andra med oss jemförliga folkslag. Jag tvekar sannerligen icke att uttala det omdöme, att så är verkligen förhållandet. Icke derföre som skulle från något håll ett hotande språk varit emot oss fördt: tvärtom är det min pligt att erkänna och att intyga, att fortfarande det bästa förstånd och det vänskapligaste förhållande är med alla fremmande makter rådande; och då från vår sida en uppriktig önskan om dessa förhållandens fortfarande bestånd förefinnes, anser jag kgl. m: berättigad att nu, likaväl som för två månadei sedan, hysa en grundad förhoppning att fosterlan det oafbrutet måtte få åtnjuta fredens välsignelser Denna uti kongl. maj:ts tal vid riksdagens öpp nande uttalade förhoppning är grundad på des: föresats att icke taga del uti de tvistefrågor, son på mera än ett håll inom Europa redan då hade