FJ SSEVUS EVA IESEUR MV) VARA MYS SAMVUSNAMAAN
jandlingar intagas.
NE
Utrikesministerns yttrande om
Sverges ställning till utlandet.
I början af första kammarens sammanträde
går förmiddag afgaf utrikesministern sitt svar
på frih, A. C. Raabs interpellation om huruvida
några yttre faror hota Sverge. Hr utrikesmini-
sterns svar var alldeles så beskaffadt som man
kunde vänta af en medlem af regeringen. Hen
begagnade nemligen frih; Raabs interpellation
till uppslag för att få förorda beviljande af
anslag till försvarsväsendet och gick således
villigt in på allt hvad den ädle friherren väl-
ment yrkat i det afseendet. Utrikesministern
har naturligtvis ingenting emot om Sverge offrar
lika mycket för den hastigt påkomna och af
monarkerna behändigt begagnade armåförstärk-
ningsvurmen: som åtskilliga andra stater pu
fundera på att göra eller redan hafva till någon
del gjort.
Men liksom enhvar annnan oförvillad rcenni-
ska, kunde utrikesministern icke se någon för-
anledning för oss att befara anfall. Han hyser
estark misstrow till tidningsuppgifterna omjett för-
bund mellan Ryssland och Amerika, hvars tillvaro
ryska utrikesministern ock förnekat; och såvidt
till utrikesministerns kuvskap kommit char
andra länders diplomati, lika litet som vår egen,
kunnat komma något dylikt förbund på spårena.
Utrikesrinistern förklarade vidare att avår
officiella diplomatiska skriftvexling under den
sednaste tiden icke innehåller någonting, som
kan gifva särskild anledning till oro för vår
ställning till fremmande makter. Ett framläg-
gande af vår diplomatiska skriftvexling, rörande
den allmänna politiska ställningen, vore derföre
af föga intresse för allmänheten, sade grefve
Manderström — och det borde interpellanten
ha kunnat derförutan inse.
Grefve Manderströms svar lydde i sin helbet
som följer:
Då jag nu går att yttra mig med anledning af
den hemställan som uti sistlidne lördags samman-
träde till mig blifvit gjord, ber jag att i främsta
rummet få uttala mitt erkännande såväl af den fo-
sterländska anda, som med så mycken värma ut-
talat sig om nödvändigheten för Sverge att, i lik-
het med öfriga länder, allvarligen vara betänkt på
ordnandet af sitt försvar, som ock af den förtjenst-
fulla utredningen af hvad under sednaste tid uti
andra länder i detta afseende blifvit beslutadt och
hvilken hufvudsakligen öfverensstämmer med de un-
derrättelser, hvilka från kongl. maj:ts särskilda be-
skickningar ingått. Särdeles tacksam är jag der-
före, att den värde ledamot, som gjort sig mödan
anskaffa dessa upplysningar, dervid fästat uppmärk-
samketen på de länder, med hvilka vi, utan förmä-
tenhet, kunna anse oss fullt jemförliga; ty ingen
lärer väl våga påstå, det vi icke skulle kunna för
bevarandet af vår sjelfständighet och vårt obero-
ende, -bringa lika stora offer som Danmark, Hol-
land, Belgien, Baiern och Schweiz. Om någon der-
emot skulle invända, att en del åtminstone af dessa
länder äro rikare lottade än vi, må icke förbises
att de anslag, som der blifvit beviljade, äro långt
betydligare än de som vid innevarande riksdag
blifvit af kongl. maj:t begärde. Öfverallt till och
med i sådane länder, hvilkas neutralitet blifvit af
de mäktigaste stater garanterad, synes man hafva
antagit såsom en oafvislig nödvändighet att, om äf-
ven med ansträngning, utan tidsförlust anskaffa dug-
liga och tidsenliga krigsvapen: jemväl uti de län-
der, der under senare åren högst betydliga utgifter
i samma riktning varit gjorda. Afven deruti har
den värde ledamoten, i min tanka, fullkomligt rätt,
att en så allmän, med så högst betydliga kostnader
förenad föreställning, nödvändigt måste vara någon-
ting annat än en tillfällig mani, och att dertill gil-
tig anledning måste ligga till grund. Svenska riks-
dagen åligger det, under sådana förhållanden, att
omgorgsfullt och samvetsgrannt pröfva, huruvida
dessa anledningar icke kunna sägas vara lika gil-
tiga för oss, som för andra med oss jemförliga
folkslag.
Jag tvekar sannerligen icke att uttala det om-
döme, att så är verkligen förhållandet. Icke der-
före som skulle från något håll ett hotande språk
varit emot oss fördt: tvärtom är det min pligt att
erkänna och att intyga, att fortfarande det bästa
förstånd och det vänskapligaste förhållande är med
alla fremmande makter rådande; och då från vår
sida en uppriktig önskan om dessa förhållandens
fortfarande bestånd förefinnes, anser jag kgl. m:
berättigad att nu, likaväl som för två månadei
sedan, hysa en grundad förhoppning att fosterlan
det oafbrutet måtte få åtnjuta fredens välsignelser
Denna uti kongl. maj:ts tal vid riksdagens öpp
nande uttalade förhoppning är grundad på des:
föresats att icke taga del uti de tvistefrågor, son
på mera än ett håll inom Europa redan då hade