Meå gårdagens post erhöllo vi ett vidlyftigt sammandrag af det tal, som förre ministern Thiers under fyra timmar underbållit franska kammaren med. Det varetttendentiöst oppositionstal och företedde märkliga likheter med baron Raabs icterpellation till svenska utrikesministern — också ett anförande för att göra opposition: I begge talen var det styrelsens utrikespolitik, som anfallet gällde; och begge talarne voro missnöjde af samma anledning, nemligen att Preussen fått ostördt utvidga sig. Hr Thiers, liksom baron Raab, förmenade att härigenom deras land förlorat i styrka; och den förre liksom den sednare drog upp en hemsk målning om att alla Europas makter stå färdiga att uppsluka hvarandra: Anmärkningsvärdt är att de båda kammarledamöterna dock stå på så olika grund: frih. Raab är ifrare för vationalitetsprincipen, hr Thiers är fiende till den. Men framförallt, som man nu sett, äro de motståndare, till utrikespolitikens ledning, här af utrikesministern Manderström och der af utrikesministern Napoleon. Anmärkningsvärdt är ock att dessa båda herrar vädra krigsfara öfverallt, under det att Englands drottning, Frankrikes kejsare och Preussens konung nyss i sina trontal, Rysslands utrikesminister i sina depescher och Rysslands tidningar i sina artiklar förklarat att det fredligaste och vänskapligaste förbållande är rådande å alla sidor. Dessa trontal och depescher väga väl ändock något litet emot hrr Raabs och Thiers förmodanden i motsatt riktning! Hr Thiers tal har föga intresse för Sverge: Fr ers