Om upphäfvande af de påföljder, som kyrkolagen stadgar för uraktlåtenhet att begagna dop eller nattvard. (Motion i 2:a kammaren af hr A. W. Uhr från Örebro län.) Genom ett föregående riksdagsbeslut, af kongl. maj:t utfärdadt den 16 nov: 1863, har 2 S af 11 kap: kyrkolagen upphört att vara gällande och derigenom tvånget; att inom sår och dag hafva begått nattvarden, blifvit borttagen: Men om fordom af årliga nattvardsgångar, såsom . vilkor för åtnjutande af nästan hvilken borgerlig rättighet som helst; var ett samvetstvång, hvilket gaf anledning till de gröfsta missbruk och lände till religionsförakt, så är förhållandet alldeles detsamma med fordran att nattvarden någon gång skall hafva begåtts, för att erhålla vissa borgerliga förmåner. Om någon handling måste vara ett den fria kärlekens uttryck, så är det väl nattvarden: Att intet rum lemnas för kärlekens frihet, då hotelse med förlust af de enklaste medborgerliga rättigheter tillåtes att inverka såsom bevekelsegrund — borde vara sjelfklart: Af de enklaste begrepp om religionens natur följer ju, att en handling af gudsdyrkan, påtvungen en person, utan hans samtycke, eller till och med blott utan en utvecklad sjelfständig öfvertygelse, ej kan ega något värde, utan tvärtom måste försämra, försvaga och förslöa den persons karakter, som blir så tvingad: Ett fall, hvari nattvardstvånget på sista tiden visat sig vara tryckande, är i fråga om äktenskaps ingående. Nu gällande kyrkolag stadgar i 15 kap. 11 : — och skall ingen trolofvas, som icke kan Lutheri catechismum, och icke hafver begått Herrans nattvard;. Flera unga personer finnas för närvarande i olika delar af riket, hvilka, ehuru i öfrigt uppfyllande de statsborgerliga vilkor i anseende till ålder m. m., som med skäl fordras, icke kunna erhålla lysning till äktenskap, emedan de till följd af sin öfvertygelse ej kunna förmås till den i ofvannämnda fordrade nattvardsgång. Så vida ej detta lagrum ändras, se de, sig nödsakade att gå i landsflykt, såsom andra i dylik ställning redan måst göra: