Om upphäfvande af de påföljder,
som kyrkolagen stadgar för ur-
aktlåtenhet att begagna dop eller
nattvard.
(Motion i 2:a kammaren af hr A. W. Uhr från Örebro län.)
Genom ett föregående riksdagsbeslut, af kongl.
maj:t utfärdadt den 16 nov: 1863, har 2 S
af 11 kap: kyrkolagen upphört att vara gällande
och derigenom tvånget; att inom sår och dag
hafva begått nattvarden, blifvit borttagen:
Men om fordom af årliga nattvardsgångar,
såsom . vilkor för åtnjutande af nästan hvilken
borgerlig rättighet som helst; var ett samvets-
tvång, hvilket gaf anledning till de gröfsta
missbruk och lände till religionsförakt, så är för-
hållandet alldeles detsamma med fordran att
nattvarden någon gång skall hafva begåtts, för
att erhålla vissa borgerliga förmåner. Om
någon handling måste vara ett den fria kärle-
kens uttryck, så är det väl nattvarden: Att
intet rum lemnas för kärlekens frihet, då ho-
telse med förlust af de enklaste medborgerliga
rättigheter tillåtes att inverka såsom bevekelse-
grund — borde vara sjelfklart: Af de enklaste
begrepp om religionens natur följer ju, att en
handling af gudsdyrkan, påtvungen en person,
utan hans samtycke, eller till och med blott utan
en utvecklad sjelfständig öfvertygelse, ej kan
ega något värde, utan tvärtom måste försämra,
försvaga och förslöa den persons karakter, som
blir så tvingad:
Ett fall, hvari nattvardstvånget på sista ti-
den visat sig vara tryckande, är i fråga om
äktenskaps ingående. Nu gällande kyrkolag stad-
gar i 15 kap. 11 : — och skall ingen tro-
lofvas, som icke kan Lutheri catechismum, och
icke hafver begått Herrans nattvard;. Flera
unga personer finnas för närvarande i olika
delar af riket, hvilka, ehuru i öfrigt uppfyllande
de statsborgerliga vilkor i anseende till ålder
m. m., som med skäl fordras, icke kunna
erhålla lysning till äktenskap, emedan de till
följd af sin öfvertygelse ej kunna förmås till
den i ofvannämnda fordrade nattvardsgång.
Så vida ej detta lagrum ändras, se de, sig
nödsakade att gå i landsflykt, såsom andra i
dylik ställning redan måst göra: