XLIV.
Vi hafva flera än! en gång talat om herr
Freestones lärling Edward Gaylove.
Han var numera icke lärling, utan hade
fulländat sin kurs och var, såsom allmänt sades
cen ytterst sprättig ung man.
Som han hade rika slägtingar och ansågs
sjelf ega en liten förmögenhet, undrade men-
niskorna deröfver att han stannade qvar hos
herr Freestone i stället för att börja drifva
egen rörelse:
Det var naturligt att denna förvåning dela-
des af byggmästarens eget husfolk:
— Jag kan icke begripa honom, yttrade herr
Freestones tjenstflicka Betty till Scrutern, en af
timmermännen, som en afton satt och språ-
kade med henne i köket:
Det torde måhända vara i sin ordning att vi
förklara för våra läsare hur det kom till att Scru-
tern gjorde visiter hos kökspersonalen. Saken
var den, att han hade i uppdrag att hugga och
iobära den ved som åtgick till spiseln, och som
han till följd häraf ofta kom i beröring med
Betty hade ett kärleksförhållande uppstått mel-
lan dessa värda personer.
— Jag kan icke begripa honom; sade Betty,
nej, det kan jag verkligen icke: Af allt hvad
jag hört om Gaylove kunde jag ej tro annat
än att han, så snart lärlingstiden var slut,
skulle lemaa huset med samma hastighet som
en kork flyger ur en sodavattensflaska, sedan
man tagit bort den ståltråd, hvaraf den hållits
qvar. Jag tog för afgjordt att han skulle upp-
träda såsom vår husbondes medtäflare; men det
tycks visst icke vara hans mening. Han går