ban kapten Baker att gifva ett dylikt åt hans bustru,
ty annars skulle hon bli vid däligt bumör. Hans
önskan blef uppfylld och ban betraktade en stund
sina skatter med ett barns stolthet och glädje,
men plötsligen uppgaf han en djup suck och sade
till tolken: sHvad skall det icke bli för väsen hemma,
när mina andra hustrur få se Bokke (den förväm-
sta hustrun) så grann! Säg åt den främmande
höfdingen, att om hanej gerhalsband åt de ar dra med
så komma de till att slåss., Baker frågade då, hur mån-
ga damer hans höghet hade att vara orolig för. Ja, bur
många det visste han icke precis, men började räkna
- fingrarne. Då Baker såg att fingrarne på ena
anden ej räckte till, ingick ban ackord, och skänkte
honom tre marker perlor, till fördelning bland skön-
heterna. Derefter gick höfdingen, och snait der-
efter kom drottning Bokkå och hennes dotter, de
vackraste vildipnor som Baker någonsin sett. De
voro mycket rena, båret hade de kortklippt såsom
alla frupt:mmer der i landet, och sammanklistradt
med rödockra och fett så att det såg ut som skarla-
ken. Kinderna och tinningarne voro fint tatuerade.
Med ett komisk uttryck af förvåning och nyfiken-
het stirrade de på hr och fru Baker — de första
hvita menniskor de rågonsin sett. Hon ville veta
buru många hustrur Baker hade och visade den
största förundran när bonifick höra, att ban nöjde
sig med en; detta föreföll benne och dottren så
besynnerligt, att de skrattade godt åt uropgerna.
Angående fru Baker förklarade prinsessar, att
hon skulle bli mycket vackrare om bon Jäte rycka
ut de fyra framtänderna i pecdre tandraden och
klistrade ihop sitt hår med röd pomada å la Bokkå.
Jemväl föreslog hon att fru Baker skulle Jåta get-
pomborra fin underläpp, för att kunna pryda den
med en sådan lång, smal glasperla, som Latuka-
nerne anse för höjden af elegans. Ingen dam, som
gör anspråk på att höra till sociteten der, skulle
för något pris vilja undvara detta smycke. Litet
garn lindas omkring glaset för att bålla det qvar
i läppbålet, och öfre ändan skjuter upp i munnen,
der framtänderpa skulle ba sutit, så att tungan
jemt leker med glaset och sätter det i svängning,
hvilket gifver den talande ett obeskrifligt narrak-
tigt utseende. (Ur tidskriften Fra alle Lande.)