hvarpå Li svarat: snej bevars, mamsell S. får gerna
tanna qvar, men kassan sköter jag sjelf.
Emot detta vittnesmål gjorde hustru H. den an-
märkningen, att vittnet måste missförstått henne,
enär hennes yttrande varit: är hr L. säker på att
jag tjenåt hos herrn.
Mamsell J. T. Löfgren visste endast berätta att
L. yttrat: då inte mamsell vill betala, så är mam-
sell skiljd från sin plats; håde aldrig hört talas
om någon. städsling.
Mamgsell. T. C. M. Söderström hade varit hos
mamsell 8. i 3 veckors tid, och hade mamsell 5.,
då Söderström hos henne sökte plats, svarat: jag
skall fråga min husbonde först, ty jag tjenar sjelf..
På rättens tillfrågan huru härmed hängde ihop,
svarade fru H. att det väl var möjligt att hon
svarat så, ty Lundström hade tillsagt henne att de
båda kunde få plikta om det blefve kändt att de
hade kontrakt uppgjordt.
Skomakaren A. Wahlström hade hört mamsell
8. yttra: sär det meningen herrn kör af mig, så vill
jäg ha kost och lön till fardag.
Destillatorn C. A. Eklund hade endast hört L.
säga till mamsell S., det hon ej vidare finge sköta
kassan.
Sedan alla vittoena nu voro hörda, uppsköts
målet till annan dag, hvartill ytterligare vittnen
skulle inkallas, denna gång af stadsfiskal Silfver-
sparre för motbevisnings åstadkommande, och skulle
till samma dag ett af Lundström åberopadt vittne,
som ej infunnit sig, kallas vid 10 rårs vite.
Såsom bevis på den allmännare uppmärksamhet
detta mål väckt, må nämnas att vid gessionens
öppnande och då hr Lundström blifvit införd, den
utanför stående menniskomassan med sådan våld-
samhet kastade sig på dörren, som leder till åhö-
rareplatsen, att dörren blef lyftad af sina gångjern
och kastad långt fram i rummet. Sessionen upp-
sköts, och fingo såväl parter som åhörare vänta i
förmaken en god halftimma till dess polis, som
blifvit reqvirerad, hunnit ankomma.
Landserten,
En märklig prooess. En korrespondent från
Westergötland skrifver: I Gustaf Adolfs försam-
ling i Habo härad ligger ett donationshemman,
Starbäck, utgörande ett helt mantal. Detta hem-
man skänktes af Carl XI, som man antager, åt en
häradshöfding Edman, hvilken lärer deltagit i or-
ganisationen af Indelningsverket. Denne Edmans
son blef under Carl XII:s regering adlad under
namn af Edenhjelm. Emellertid hade ofvannämnde
Edman förordnat, det en af hans slägtingar (Au-
rell) på qvinnolinien skulle under lifstiden hafva
besittningsrätt till nämnde hemman. — Starbäck
är nu utan laglig innehafvare. Den sista som inne-
hade egendomen var en m:ll Aurell. Hennes half-
bror, med. stud. W. Aurell, processar nu med en
fru Holmblad, född Aurell, samt en fröken Nauck-
hoff, för en sin systers räkning om besittningsrät-
ten till Starbäck. Denna process, hvars utgång
helt och hållet beror på den närmaste slägtskapen
till stiftaren af ofvannämnde donationsförordning,
är märklig och följes med stort intresse. Kan nu
ingen af de processande förete sådana intyg, som
bevisa deras befogenhet att uppträda såsom arf-
vingar till egendomen, återgår denna efter anled-
ning till kronan.
Mordbranden I Malmö stationshus. Från
Malmö skrifves sistl. fredag: Vid gårdagens förhör
bringådes ändtligen . detta vidlyftiga mål så långt,
att ransakningen afslutades samt allmänna åklaga-
ren jemte trafikstyrelsens ombud förelade sina an-
svarspåståenden. Den förre yrkade å W. Olsson
ansvar för mordbrand, å Malmgren för delaktighet
deri samt å dessa båda jemte P. Olsson för första
resan stöld. Den sednare instämde i detta, men
In å Malmgren samma delaktighet i branden,
varföre äfven straffet blefve lika; å P. Olsson an-
svarighet för inbrottsstöld samt tillika att den af-
löning, som denne jemte W. Olsson möjligen kunde
hafva innestående måtte förklaras förbruten. Dom
i målet kommer nästa torsdag att afkunnas.
Mord. Från Göteborg berättas: Lördagen den
19 i förra månaden kom bonden Sven Andersson
i Lilla Bråta, Råda socken, åkande från staden,
men företog sig. ehuru det var sent på qvällen,
att, innan han uppnått sitt hem, göra ett besök
hos sin i Solsten (3. mil från Mölndal) boende
broder, der han äfven träffade sin svåger, skoma-
karen Emanuel Persson, äfvenledes boende der i
närheten. Man kom i samspråk med hvarandra
och skomakaren medföljde efter en stunds förlopp
till Sven Anderssons hem. Der sattes hästen in i
stallet, och Andersson tog nu sin bränvinsfjerding
under armen och begaf sig i svågerns sällskap till
dennes hem. Här började man supa, komma i gräl,
förlikas och komma i gräl på nytt, hvilket sluta-
des dermed, att Emanuel Persson ryckte sin lad-
dade bössa från väggen och aflossade skottet mot
svågern. En piga, som vid tillfället befann sig i
rummet och stod nära Sven Anderssons venstra
sida, såg huru Persson sigtade på den sednare och
stötte dervid denne åt sidan, för att sålunda möj-
ligen rädda honom, men kunde dock ej förbindra
att skottet träffade venstra armen, hvilken af hag-
len blef genomskjuten. Sven Andersson gick, se-
dan han blifvit sårad, ett par slag fram och åter
på golfvet, satte sig derefter på en stol, men föll
straxt derpå sanslös ned.
Emanuel Persson hade deremot så snart skottet
blifvit aflossadt, gått ur rummet och satt bössan
på gården invid förstugudörren. Medan han här
qustod, kom samma Dien som varit närvarande
å den bedröfliga handlingen utfördes, ut på går-
den och sade: — .
- Det var en förskräcklig gerning, Emanuel har
gjort!
— Ja, — svarade denne — det var något, som
ändå skulle göras.
Detta yttrande kan antingen förklaras som en
yttring af den hos allmogen så ofta förekommande
tatalistiska föreställningen, att ingen kan undgå
sitt öde, eller ock som en hänsyftning på det
spända förhållande, som gedan flera är tillbaka egt
rum mellan de båda svågrarne.
Rörande det sednare yttrade också den sårade
gjelf, då han morgonen derpå på sitt dödsläger
illfrågades om det som inträffat:
— Detta skulle jag ha haft för många år sedan.
Emanuel Persson, som är en välbergad män, be-
gaf sig straxt efter ogerningens begående, som in-
träffade söndagsmorgon vid sjutiden, med sina pen-