hvarpå Li svarat: snej bevars, mamsell S. får gerna tanna qvar, men kassan sköter jag sjelf. Emot detta vittnesmål gjorde hustru H. den anmärkningen, att vittnet måste missförstått henne, enär hennes yttrande varit: är hr L. säker på att jag tjenåt hos herrn. Mamsell J. T. Löfgren visste endast berätta att L. yttrat: då inte mamsell vill betala, så är mamsell skiljd från sin plats; håde aldrig hört talas om någon. städsling. Mamgsell. T. C. M. Söderström hade varit hos mamsell 8. i 3 veckors tid, och hade mamsell 5., då Söderström hos henne sökte plats, svarat: jag skall fråga min husbonde först, ty jag tjenar sjelf.. På rättens tillfrågan huru härmed hängde ihop, svarade fru H. att det väl var möjligt att hon svarat så, ty Lundström hade tillsagt henne att de båda kunde få plikta om det blefve kändt att de hade kontrakt uppgjordt. Skomakaren A. Wahlström hade hört mamsell 8. yttra: sär det meningen herrn kör af mig, så vill jäg ha kost och lön till fardag. Destillatorn C. A. Eklund hade endast hört L. säga till mamsell S., det hon ej vidare finge sköta kassan. Sedan alla vittoena nu voro hörda, uppsköts målet till annan dag, hvartill ytterligare vittnen skulle inkallas, denna gång af stadsfiskal Silfversparre för motbevisnings åstadkommande, och skulle till samma dag ett af Lundström åberopadt vittne, som ej infunnit sig, kallas vid 10 rårs vite. Såsom bevis på den allmännare uppmärksamhet detta mål väckt, må nämnas att vid gessionens öppnande och då hr Lundström blifvit införd, den utanför stående menniskomassan med sådan våldsamhet kastade sig på dörren, som leder till åhörareplatsen, att dörren blef lyftad af sina gångjern och kastad långt fram i rummet. Sessionen uppsköts, och fingo såväl parter som åhörare vänta i förmaken en god halftimma till dess polis, som blifvit reqvirerad, hunnit ankomma. Landserten, En märklig prooess. En korrespondent från Westergötland skrifver: I Gustaf Adolfs församling i Habo härad ligger ett donationshemman, Starbäck, utgörande ett helt mantal. Detta hemman skänktes af Carl XI, som man antager, åt en häradshöfding Edman, hvilken lärer deltagit i organisationen af Indelningsverket. Denne Edmans son blef under Carl XII:s regering adlad under namn af Edenhjelm. Emellertid hade ofvannämnde Edman förordnat, det en af hans slägtingar (Aurell) på qvinnolinien skulle under lifstiden hafva besittningsrätt till nämnde hemman. — Starbäck är nu utan laglig innehafvare. Den sista som innehade egendomen var en m:ll Aurell. Hennes halfbror, med. stud. W. Aurell, processar nu med en fru Holmblad, född Aurell, samt en fröken Nauckhoff, för en sin systers räkning om besittningsrätten till Starbäck. Denna process, hvars utgång helt och hållet beror på den närmaste slägtskapen till stiftaren af ofvannämnde donationsförordning, är märklig och följes med stort intresse. Kan nu ingen af de processande förete sådana intyg, som bevisa deras befogenhet att uppträda såsom arfvingar till egendomen, återgår denna efter anledning till kronan. Mordbranden I Malmö stationshus. Från Malmö skrifves sistl. fredag: Vid gårdagens förhör bringådes ändtligen . detta vidlyftiga mål så långt, att ransakningen afslutades samt allmänna åklagaren jemte trafikstyrelsens ombud förelade sina ansvarspåståenden. Den förre yrkade å W. Olsson ansvar för mordbrand, å Malmgren för delaktighet deri samt å dessa båda jemte P. Olsson för första resan stöld. Den sednare instämde i detta, men In å Malmgren samma delaktighet i branden, varföre äfven straffet blefve lika; å P. Olsson ansvarighet för inbrottsstöld samt tillika att den aflöning, som denne jemte W. Olsson möjligen kunde hafva innestående måtte förklaras förbruten. Dom i målet kommer nästa torsdag att afkunnas. Mord. Från Göteborg berättas: Lördagen den 19 i förra månaden kom bonden Sven Andersson i Lilla Bråta, Råda socken, åkande från staden, men företog sig. ehuru det var sent på qvällen, att, innan han uppnått sitt hem, göra ett besök hos sin i Solsten (3. mil från Mölndal) boende broder, der han äfven träffade sin svåger, skomakaren Emanuel Persson, äfvenledes boende der i närheten. Man kom i samspråk med hvarandra och skomakaren medföljde efter en stunds förlopp till Sven Anderssons hem. Der sattes hästen in i stallet, och Andersson tog nu sin bränvinsfjerding under armen och begaf sig i svågerns sällskap till dennes hem. Här började man supa, komma i gräl, förlikas och komma i gräl på nytt, hvilket slutades dermed, att Emanuel Persson ryckte sin laddade bössa från väggen och aflossade skottet mot svågern. En piga, som vid tillfället befann sig i rummet och stod nära Sven Anderssons venstra sida, såg huru Persson sigtade på den sednare och stötte dervid denne åt sidan, för att sålunda möjligen rädda honom, men kunde dock ej förbindra att skottet träffade venstra armen, hvilken af haglen blef genomskjuten. Sven Andersson gick, sedan han blifvit sårad, ett par slag fram och åter på golfvet, satte sig derefter på en stol, men föll straxt derpå sanslös ned. Emanuel Persson hade deremot så snart skottet blifvit aflossadt, gått ur rummet och satt bössan på gården invid förstugudörren. Medan han här qustod, kom samma Dien som varit närvarande å den bedröfliga handlingen utfördes, ut på gården och sade: — . Det var en förskräcklig gerning, Emanuel har gjort! — Ja, — svarade denne — det var något, som ändå skulle göras. Detta yttrande kan antingen förklaras som en yttring af den hos allmogen så ofta förekommande tatalistiska föreställningen, att ingen kan undgå sitt öde, eller ock som en hänsyftning på det spända förhållande, som gedan flera är tillbaka egt rum mellan de båda svågrarne. Rörande det sednare yttrade också den sårade gjelf, då han morgonen derpå på sitt dödsläger illfrågades om det som inträffat: — Detta skulle jag ha haft för många år sedan. Emanuel Persson, som är en välbergad män, begaf sig straxt efter ogerningens begående, som inträffade söndagsmorgon vid sjutiden, med sina pen