nan Ledamoten iandra kamnrearen, hr C. F. Ridderstad, har begärt plats för följande, hvartill några anmärkningar bifogas: I Dagens Nyheter har undertecknad blifvit noterad sågom varande i militära frågor ultra rojalist. ; Undertecknad tillåter sig fråga, med vördsam anhållan om svar, på bvad skäl Dagens Nyheter funnit sig föranledd att beteckna honom på sådant sätt? Undertecknad väckte vid riksdagen 1859 och 1860 motion om prygelstraffets afskaffande; vid riksdagen 1862 och 1863 tvenne motioner, angående vissa delar af skarpskytteföreningarnes organisation, äfvensom en motion om ordnandet af en landtstorm ; deltog vid riksdagen 1865 och 1866 ganska oppositionelt i diskussionen inom borgarståndet vid behandlingen af fjerde hufvudtiteln, hvarjemte han öppet uttalade sig emot de grunder, hvarpå Kongl. Maj:t i afgifven nådig proposition föreslog beväringens ombildning, samt har han vidare vid denna riksdag i väckt motion förordat ett allmänt nationalförsvar. Härförutan må jemväl andragas, att undertecknad i icke oväsentlig mån år 1860 bidrog till bildandet och organiserandet af den i Linköping då upprättade och der ännu befintliga frivilliga skarpskytteförening, hvars första öfverbefälhafvare han, å grund af kårens enhälliga kallelse, äfven blef. Huru han uppfyllde sina åligganden såsom öfverbefälhafvare, derom må kåren ensamt döma. Undertecknad vågar derför upprepa frågan, af hvad skäl Dagens Nyheter funnit sig föranledd att beteckna honom såsom ultra rojalist i militära frågor? Stockholm den 21 februari 1867. C: F:; Ridderstad. I anledning af denna framställning tillåta vi 088 för det första fästa uppmärksamheten derpå, att vi icke hafva afsett eller omtalat hvad ställning herr Ridderstad förr intagit i militära frågor, utan den ställning han syntes innehafva vid det tillfälle under innevarande riksdag, då för första gången en från konungen utgången proposition angående landtförsvaret kom under andra kammarens pröfning. Denna proposition anses allmänneligen hafvainneburit ett försök al armåens högste befälhafvare att erhålla utvidgad makt till att närmare införlifva beväringen med stammen och utsträcka dess öfningar. Icke mindre än 21 af andra kammarens ledamöter uppträdde emot förslaget, emedan de ansågo det antingen onödigt eller vådligt. För detsamma talade endast fyra ledamöter (utom hr Bovin, hvilken yttrade sig, så att säga, å embetets vägnar, nemligen såsom ledamot af det utskott, hvilket tillstyrkt förslaget, och han tilltrodde sig ändå icke att yrka bifall till detsamma). Herr Ridderstad varen af de andra fyra talarne för förslaget, och han försvarade både förslaget och regeringen med sådan brinnande värma, lif och eld, som icke något af statsråden hade förmått åstadkomma, men som skulle väl anstått en konungens generaladjutant för armån i fordna dagar eller en dess gunstling på Riddarhuset. Den tredje talaren på hans sida, herr Harald Erikssons uppträdande, bar ock tydligt spår af inverkan utaf hr Ridderstads vältalighet, som likväl ej förmådde att rädda krigsmaktens högste befälhafvare från ett misstroende-votum af 136 representanter. Det har förut under riksdagens korta lopp förekommit några omständigheter, som visserligen kunna förefalla obetydliga inför personer som äro mindre hemmastadda i riksdagslifvet, men som för den dervid vane åskådaren ofta utgöra icke alldeles oväsentliga bidrag till kännedomen om hvad som är cch hvad som komma skall i afseende på riksdagsmän. Det bemärktes t. ex. i andra kammarens första plenum att herr Ridderstad tidigt lemnade sin plats i öfra delen af kammaren och närmade sig ingången, liksom i beräkning att kunna genom användande af en skyndsamhet, som i sinom tid också blef utvecklad, vara den förste att mottaga och eskortera en konungens öfverste-kammarjunkare och en konungens tjenstgörande kabinettskammarherre vid deras ankomst till kammaren för att inbjuda ledamöterna till riksdagspredikan och plenum plenorum. Man vill ock hafva bemärkt att sedan det blifvit tillkännagifvet för kammaren, att det stod fritt för dess öfriga ledamöter att, om de så önskade,! åtfölja den deputatiop som var utsedd att begifva sig till konungen för att begära talmän, så var hr Ridderstad ingalunda bland de siste att begagna sig af denna tillå