nan
Ledamoten iandra kamnrearen, hr C. F. Rid-
derstad, har begärt plats för följande, hvartill
några anmärkningar bifogas:
I Dagens Nyheter har undertecknad blifvit
noterad sågom varande i militära frågor ultra
rojalist. ;
Undertecknad tillåter sig fråga, med vördsam
anhållan om svar, på bvad skäl Dagens Nyheter
funnit sig föranledd att beteckna honom på sådant
sätt?
Undertecknad väckte vid riksdagen 1859 och
1860 motion om prygelstraffets afskaffande; vid
riksdagen 1862 och 1863 tvenne motioner, angående
vissa delar af skarpskytteföreningarnes organisation,
äfvensom en motion om ordnandet af en landtstorm ;
deltog vid riksdagen 1865 och 1866 ganska opposi-
tionelt i diskussionen inom borgarståndet vid be-
handlingen af fjerde hufvudtiteln, hvarjemte han
öppet uttalade sig emot de grunder, hvarpå Kongl.
Maj:t i afgifven nådig proposition föreslog bevärin-
gens ombildning, samt har han vidare vid denna
riksdag i väckt motion förordat ett allmänt national-
försvar.
Härförutan må jemväl andragas, att underteck-
nad i icke oväsentlig mån år 1860 bidrog till bil-
dandet och organiserandet af den i Linköping då
upprättade och der ännu befintliga frivilliga skarp-
skytteförening, hvars första öfverbefälhafvare han,
å grund af kårens enhälliga kallelse, äfven blef.
Huru han uppfyllde sina åligganden såsom öfver-
befälhafvare, derom må kåren ensamt döma.
Undertecknad vågar derför upprepa frågan, af
hvad skäl Dagens Nyheter funnit sig föranledd att
beteckna honom såsom ultra rojalist i militära
frågor? Stockholm den 21 februari 1867.
C: F:; Ridderstad.
I anledning af denna framställning tillåta vi 088
för det första fästa uppmärksamheten derpå, att vi
icke hafva afsett eller omtalat hvad ställning herr
Ridderstad förr intagit i militära frågor, utan den
ställning han syntes innehafva vid det tillfälle un-
der innevarande riksdag, då för första gången en
från konungen utgången proposition angående landt-
försvaret kom under andra kammarens pröfning.
Denna proposition anses allmänneligen hafvainne-
burit ett försök al armåens högste befälhafvare att
erhålla utvidgad makt till att närmare införlifva
beväringen med stammen och utsträcka dess öf-
ningar. Icke mindre än 21 af andra kammarens
ledamöter uppträdde emot förslaget, emedan de anså-
go det antingen onödigt eller vådligt. För detsamma
talade endast fyra ledamöter (utom hr Bovin, hvilken
yttrade sig, så att säga, å embetets vägnar, nemligen
såsom ledamot af det utskott, hvilket tillstyrkt för-
slaget, och han tilltrodde sig ändå icke att
yrka bifall till detsamma). Herr Ridderstad varen
af de andra fyra talarne för förslaget, och han för-
svarade både förslaget och regeringen med sådan
brinnande värma, lif och eld, som icke något af
statsråden hade förmått åstadkomma, men som
skulle väl anstått en konungens generaladjutant
för armån i fordna dagar eller en dess gunstling på
Riddarhuset. Den tredje talaren på hans sida,
herr Harald Erikssons uppträdande, bar ock tydligt
spår af inverkan utaf hr Ridderstads vältalighet,
som likväl ej förmådde att rädda krigsmaktens
högste befälhafvare från ett misstroende-votum af
136 representanter.
Det har förut under riksdagens korta lopp före-
kommit några omständigheter, som visserligen kun-
na förefalla obetydliga inför personer som äro mindre
hemmastadda i riksdagslifvet, men som för den
dervid vane åskådaren ofta utgöra icke alldeles
oväsentliga bidrag till kännedomen om hvad som
är cch hvad som komma skall i afseende på riks-
dagsmän. Det bemärktes t. ex. i andra kammarens
första plenum att herr Ridderstad tidigt lem-
nade sin plats i öfra delen af kammaren och
närmade sig ingången, liksom i beräkning att kunna
genom användande af en skyndsamhet, som i sinom
tid också blef utvecklad, vara den förste att mot-
taga och eskortera en konungens öfverste-kammar-
junkare och en konungens tjenstgörande kabinetts-
kammarherre vid deras ankomst till kammaren för
att inbjuda ledamöterna till riksdagspredikan och
plenum plenorum. Man vill ock hafva bemärkt
att sedan det blifvit tillkännagifvet för kammaren,
att det stod fritt för dess öfriga ledamöter att, om
de så önskade,! åtfölja den deputatiop som var
utsedd att begifva sig till konungen för att
begära talmän, så var hr Ridderstad ingalunda
bland de siste att begagna sig af denna tillå-