deras fombetsutöfning på intet sätt är beroende af
deras tro. Hvad judarne beträffade, så kunde tal.
icke se, att deras religion på något sätt utgjorde
ett hinder för dem att lika väl som en lutheran
bevisa en. proposition i Euklides eller uppsätta ett
betänkande i konungens kansli. Hvad skullö man
säga, om det antoges såsom lag, att ingen kunde
inväjas till ledamotiandra kammaren, som ej vägde
10 pund. Lika orimligt som ett sådant stadgande
vore, lika orimligt vore det att vidhålla förbud för
främmande trosförvandter att bekläda flera platser
1 gamhället.
Den förste talaren hade benämnt judarne främ-
lingar. Men här vore ju icke fråga om arnat än
infödde bekännare af annan religion. Detvoroe ju
föröfrigt ej fråga om bekännare af hvilken religion
som helst, utan endast af kristen och judisk; och i
afseende på de allmänna rättsbegreppen hade ju-
darne samma åsigter som vi.
Samms talare hade yttrat, att fåfängans mark-
nad vore underhållen af judarne. Detta vore ut-
tryck för en gammal oriktig förestållning, att judar-
ne blott skulle kunna idka köpenskap. I andra
länder, der de egt mera frihet än hos oss, har det
också visat sig att de blifvit nyttiga och verksamma
medborgare i många riktningar. ! Men hvad vill man
att de hos oss skola göra, då de icke få befatta sig
med de ideela intrecsena. Det är ufider sådana för-
hållanden ganska aktningsvärdt, att de visa en så
stor verksamhet och äro så nyttiga på dem tillåtna
områden. Hela judarnes historia, då det ännu be-
rodde på dem sjelfva att bestämma arten af
sin verksamhet. alla deras för kammaren väl be-
kanta heliga urkunder, visade ett folk, som, så långt
ifrån att sakna förmåga i annat än de lägre mate-
riella intressenas tjenst, tvertom genom hela sitt
nationella! lif ådagalagt en hög andlig begåfning
och en storartad verksamhet.
Tal yrkade derföre på bifall till förslaget, i hvil-
ket yrkande många ledamöter instämde-
- Hr De Mare. Den förste talaren hade påstått,
att den åsigt han uttalat vore allmän inom den ort
han representerade. Detta kunde möjligtvis vara
sannt, mön i största delen sf landet herrskade en
motsatt åsigt. — Tal. hade gerna sett, om förslaget
hade gått längre och äfven tillåtit dem att bli lä-
rare i filosofi och historia vid elementarläroverken;
ty då de besitta en stor intellektuel förmåga, så
vore det en förlust att de ej finge bli lärare — en
förlust som för närvarande vore så mycket mera
kännbar, som det vore ondt om lärare vid skolorna.
Hr Gumeelius ansåg det vara mycket bekym-
mersamt, om allmänna meningen bland menige
man vore så mycket emot den föreslagna reformen,
som den förste talaren antydt. Sjelf kunde talaren
icke tro att så vore förhållandet. Men om så vore,
ville talaren, såsom vid föregående riksdagar, yttra
gin meningi denna fråga. — Judarne hade hos oss
visat sig så lojala, att de hvarken sökt störa den
allmänna ordningen, ej heller göra proselyter. Kan-
ske skulle talaren ha hyst betänkligheter vid att
bifalla förslaget. om det varit fråga om att utsträcka
deras rättigheter längre än inom det rent borger-
liga området, men då så icke skett, ville han för
sin del icke vara delaktig i försöket att satta en
infödd svensk man, om ock af judisk härkomst.
utom de medborgerliga rättigheternas område —
han vilie ej bilda någon klass af parias i samhället.
Såsom talaren förr gjort ville han äfven nu på det
varmaste förorda framgång åt förslaget.
Hr Dahm erinrade, det försöken att motarbeta
förslaget egentligen icke vore annat än en fortsätt-
ning af de gamla religionsförföljelserna, ett snöre
af den hampa, med hvilket kättaren hängdes, och
ett vedträ af det bål, på hvilket kättaren brändes.
Det vore begripligt att man, till följd af dess läror,
ville utrota en hel samhällsklass, men det vore svå-
rare att förstå, huru man kunde tolerera en hel
klass af medborgare och ändock förneka dem med-
borgerliga rättigheter. Det vore dessutom oklokt,
emedan denna klass måste blifva missnöjd och dess
medlemmar naturligtvis ej kunde bliså nyttiga som
eljest.
Tr Ahlgren. Genom bifall till förslaget skulle
man blott gifva dem hvad de haft rättighet att
påräkna, men förut saknat. Både i Norge och Dan-
mark hade judarne till och med tillträde till repre-
sentationen Ehuru icke ett så stort framsteg hos
oss nu kunde påräknas, hade dock talaren önskat
att förslaget gått längre än det gjort. Den förste
talaren hade sagt, att judarne ej skulle bli väl upp.
tagna bland embetsmännen; talaren protesterade
emot, att en så trångbröstad och fördomsfull upp-
fattning var rådande bland dem.
Hr Hedlund ville genom ett slående exempel
visa orimligheten i hittills gällande stadganden. Vid
Göteborgs elementarläroverk funnos för några år
sedan anställda en jude såsom ritlärare och en ka-
tolik såsom musiklärare, hvilka, oaktadt lönerna då
voro mycket mindre än nu, till allmän belåtenhet
skötte sina åligganden. Blefvo så lönerna förbätt-
rade och lärareplatserna i nämnda läroämnen upp-
förda på stat — och då måste de båda utmärkt
skickliga lärarne lemna sina platser blott derför, att
de bekände en annan tro. Enligttalarens åsigt voro
öfverhufvud alla qvalifikationer i religion onödiga,
till och med för prester, ty det vore ganska säkert,
att de icke skuile söka platser såsom lärare i för-
samlingar, fom hade annan tro än den de sjelfva
bekände, af det enkla skäl, att de nog visste, att
om de sökte, skulle de icke bli emottagna. Men
genom dessa onödiga och orättvisa hinder beröfva-
des samhället många goda krafter. — Det hade blif-
vit sagdt, att judårne blottidkade köpenskap. Detta
vore icke sannt, ty talaren kände många, som voro
skickliga och företagsamma jordbrukare och som
dessutom uppoffrat mycket för folkundervisningen i
sin ort. Dessutom voro få kristna familjer så måna
om sina tjenares religiösa lif som dessa judar. —
Man har vidare beskyllt judarne för öfvervägande
tendenser till det materiella. Detta stode likväl i
strid med det faktum, att inom flera omriråden för
den menskliga intelligensens arbeten stode judar i
främsta rummen. .
Hr Anders Eriksson ansåg sin skyldighet
såsom kristen vara att älska och ej hata sin nästa
och förenade sig derför med dem som önskat, att
förslaget gått längre än det gjort. Hr Uhr ut-
tryckte sin glädje att endast n ledamot i kamma-
ren motsatt sig förslaget. Hr ILeffler gladde sig
äfven åt det intresse kammareu visade för frågans
lyckliga utgång. En inskränkning i förslaget fann
talaren öfverflödig, den nemligen att inskränkning
blifvit gjord för lärarne i elementarläroverken, utom
för den ireligion, som naturligtvis bör vara lutheran.
Sedan hr Per Nilsson från Kristianstads län äf-
ven yttrat sig för bifall och br ILiss Olof Lars-
son sökt beriktiga några talares uppfattning af
hara ord hr WWitt oifvit tillkänna. att han i kon.