å det hängde på ett hår att engelsmännen hade lifvit helt och hållet fördrifna ur Indien. Och vad hände då? Jo, ministern för Indien blef omränd till mina åsigter. Hela ministören blef omränd. Begge kamraärne blefvo omvända. Och detta compani, hvilket man nyss förut hade beskrifvit åsom det mest väluttänkta och beundransvärda lag af styrelse, blef bortsopadt, kanske icke utan n viss sorg; men det blef dock bortsopadt och len kungliga brittiska regeringen trädde i stället. Vid den tiden följde man dock icke en anvisning som jag tog mig friheten gifva: Jag yrkade utt det stora indiska väldet skulle delas i fem eller sex sjelfständiga presidentskaper eller stater. Jag menade att de tjugu millionerna menniskor i presidentskapet Madras skulle blifva mycket bättre styrda från staden Madras än de kunde styras i förening med alla de öfriga presidentskaperna utaf en regering i Calcutta; och jag yrkade att denna delning måtte ske af två anledningar: — för det första att Indien skulle blifva bättre regeradt af en följd af presidents-styrelser än af en enda centralmyndighet, och för det andra använde jag ett argument af mycket större omfattning och betydelse, nemligen att den tiden måste komma, då England upphör att styra Indien, och det är vår plist mot det land, hvilket vi sjelfve hafva att tacka för så mycket, att försöka om möjligt der åvägabringa en samling af särskilda nationer, så att när Englands öfverallt reglerande styrelse upphör, det må finnas i hvart presidentskap en tydligt utpräglad nationalitet som är i stånd att uppehålla en egen styrelse och en fortfarande ordnad samhällsinrättning, hvaremot, om ingenting i detta syfte göres af England, jag befarar att det af Indien blir ett stort chaos. Ett bestående universelvälde finns icke. Alexanders rike splittrades efter hans död. Carl den Stores välde föll i spillror efter hans död. Det såg ut som den förste Napoleon skulle kunna upprätta ett stort kontinertalrike, men så fort hans hand skiljdes från spiran upplöstes detta välde i skilda stater. Och när Eogland drager sin hand från Indien, så skola der icke 120—130 millioner hänga tillsammans som ett folk och i en stat, utan det skall sannolikt blifva allmän upplösning, chaos och aldrig slut på inbördes strider. Men deremot om vi innan dess utbildat fem eller sex nationaliteter af lagom storlek, skall det stora väldet, när vår tid att draga oss derifrån är kommen, sannolikt dela sig i fem eiler sex stater, i hvilka kan uppehållas åtminstone lika god styrelse och ordning som de flesta europeiska folk nu kunna skryta af. Ett annat land, som jag måste yttra mig om, är i geografiskt hänseende icke så aflägset från oss som Ostindien, men tyvärr är det ännu till en del lika främmande för oss — ja till och med fientligt mot oss. Jag menar Irland. Det finns ett parti i England som talar om att man bör göra Irland rättvisa alldeles som om detta bara vore en fras att fånga allmänheten med i det landet, och som om det icke behöfdes att hafva allvarlig mening dermed. Men i mina ögon är det, att man uti ett land understödjer en för invånarne fremmande och fientlig kyrka), och att man gifverj alla landets kyrkoinkomster åt den fremmande kyrkan, och detta oaktadt denna kyrkas bekännare äro blott en ringa de) af folket — detta är en orättvisa, som jag tror att statsmän aldrig gjort sig skyldiga till i något annat land. Jag säger vidare att det, att man upprätthåller lagar, som hindra jordens naturliga delning, och att i två århundraden konfiskera all jorden, såsom i Irland skett, det är att föreviga folkets utestängning från besittningen af deras egna fält — att skapa pauperism och missnöje och att göra dem beständiga. Om detta hade gjorts i Polen, Ungern eller Venetien af en eröfrande makt, så tror jag att det icke finns en man eller en qvinna i England, som ej skulle ha på det högsta ogillat ett sådant förhållande. Sedan talaren härefter i korthet berört sin opposition mot de barbariska jagtlagarne, som lemna jordbrukarnes gröda till rof åt adelns vildbråd, mot dödsstraffet och mot fideikommiselagarney :hvilka bibehålla Englands jord i ett ringa antal personers händer, samt erinrät huruledes han vid många tillfällen talat för införande af allmänna skolor under kommunernas styrelse; öfvergick han : till frågan om fred mellan nationerna; om valrättens utsträckning till arbetarnem. m. Denna slutafdelning af hans tal skole vi en annan dag meddela. ?) Irland är katolskt, men engelska regeringen och Torypartiet i parlamentet vilja hafva den protestantiska kyrkan ansedd som statskyrka i Irland, fastän der finnas få protestanter.