Men hvad som änn mer karakteriserar den store mannen; hvad som gör honom: till Frankrikes man; det är hans djupa passion, hans brinnande religiösa nit för rättvisa och mensklighet! Hvem känner icke hans hängifvenhet; hans oaflåtliga fejder för återupprättande af Calas minne och för dess familjs bästa? En hederlig man; en gubbe, blir anklagad att ha mördat sin son: Den olycklige ynglingen hade sjelf tagit sig af daga: — Familjen var protestantisk och bodde i Toulouse, som då var en ofördragsam och fanatisk stad. Under intrycket af det religiösa hatet blir gubben fälld. . Parlamentet låter stegla honom lefvande: Hans familj blir landsförvisad och dess egendom belagd med beslag: Voltaire uppröres: Hans röst ljuder som åskan. Han vädjar till allmänna meningen, till folket, till furstarne, till konungarne, till alla: Han väcker rörelse hos hela Frankrike. Han segrar; han får martyrens oskuld erkänd och vinner rättvisa åt dess familj. Efter Calas kom Sirven: anklagad för dylikt brott som den förstnämnde; och oskyldig som denne, undflyr han de fanatiske; Hvar skall han söka skydd? På Ferney, hos Voltaire, i den tillflyktsort som stod öppen för alla förtryckta. Och äfven nu förskaffar Voltaire rättvisa: Han kom för sent att rädda La Barre; ynglingen af ännu icke tjugo år, som lades på pinbänken samt blef halshuggen och bränd i Abbeville derför, att han icke gjort vördnadsbetygelsen för korset då det bars i procession; men han uppfyllde dock Frankrike med den harm han sjelf kände deröfver; han brännmärkte domrarne; och han ingjöt i allas bjertan sitt hat mot ofördragsamheten och fa atismen. Men det var icke allena offren för det religiösa förtrycket som funno stöd hos denne storsihnade ande; Hvemhelst som är oskyldig och lider har honom till försvarare; Montbailly, Lally-Tolendal och så många andra! Under sextio år bragte han murarne kring den gamla ordningen att skälfva; han anföll all det förflutnas orättvisa; all dess ofördragsamhet, allt dess tyranni. Snart kom den revolution; som han förutsade och som han i sina önskningar frammanade, och gick hel och hållen igenom de brescher han hade öppnat: När demokratien föddes i Amerika var det han som helsade dess gryning: Den stora republikens förste ambassadör, Franklin, bragte honom sin person för att undfå hans välsignelse; och den åldrige, utsträckande sina händer öfver barnet; uttalade de högtidliga orden: God and liberty — Gud och friheten. Demokrater, vi hafva att tacka Voltaire för mycket af hvad vi äro; vi härstamma från honom; det är vår pligt att godtgöra den orättvisa som blifvit begången mot hans rykte. Ögonblicket är gynsamt. Behöfs det att säga hvarför? Hvar och en af oss känner det. Le Sigele anser sig vara tolk af en känsla som finnes i djupet af hvarje demokratiskt hjerta; då det föreslår en folklig insamling för att i Paris uppresa en staty öfver Voltaire; För att gifva en helt och hållet demokratisk karakter åt den nyllning som ämnas befrämjaren af den franska revolutionen; mottager le Siecle icke bidrag öfver 50 centimer; Den förlitar sig på att alla den politiska och religiösa frihetens vänner i Frankrike — och äfven utom dess gränser — skola efterkomma denna uppmaning.