förtjenade det straff som blef honom ådömdt
och att han gömt sin brottslighet under en
slöja, tillräckligt tät, för att älskarinnans ögon
icke skulle kunna genomtränga densamma,
men lätt genomskådad af en skarpsynt domare?
O, nej, det var omöjligt: Han ville icke
förorätta henne genom att antaga något sådant.
Det var mycket troligare att sorgen undergräft
hennes kroppsliga krafter; d: v. s; att hon var
sjuk. Denna förklaring antog han slutligen
för att vara den rätta:
Han satt försjunken i dessa tankar, när nyc-
keln helt hastigt vreds om i låset och dörren
till cellen öppnades:
Han spratt till och såg upp; det var endast
fångvaktaren som inbar hans måltid: När han
ställde kärlen ifrån sig, sade han:
— Jag har lofvat att framföra ett budskap
till er från en af era vänner.
— Jaså, utropade Carely och ett leende —
det första, sedan hans dom afkunnades — öf-
verfor hans anlete: Har hon då slutligen skic-
kat en helsning till mig?
-— Nej, det har hon icke, svarade fångvak-
taren. Det är från en man, icke en qvinna;
budskapet kommer.
Det glada leendet försvann genast från Ca-
relys anlete. i
— Saken är den; fortfor fångvaktaren, att
jag känner Foxall — den man som vittnade
mot er inför rätten; ni ming — och han har
bedt mig säga er att det skulle smärta honom,
om hans vittnesmål bidragit att störta er i
olycka och att han hoppas det ni icke bär nå-
got agg till honom, för det att han handlat
såsom han gjort: Han ville icke alls uppträda