Statslyxei. Från landsorten förspörjes allt oftare lika bekymmerfulla utgjutelser, som från hafvudstadens innevånare, öfver den alltför långt drifna misshushållningen med kronans tillgångar och folkets skatter. Sednast skrifvesi Kristianstadsbladet för den 23 jan.: Berättelsen om den dyraste hushållerskana och Kristianstads landtmäterikontor kom ypperligt till pass, för att bidraga att väcka vederbörandes uppmärksamhet på en fråga af aldrastörsta vigt: nödvändigheten för svenska folkets ombud att på ett praktiskt sätt ingripa i den allmänna hushållningen. Våra rikshushållerskor — med och utan krinolin — ha nemligen så länge och så hejdlöst huserat på det skattdragande folkets bekostnad, att det sannerligen är på tiden att nationens representanter vidtaga kraftiga åtgärder, för att sätta en gräns för oskicket och åvägabringa en grundlig och genomgripande reformation. Vi påpeka för dagen endast en reform, som af tidsandan utmärkes såsom oafvisligt nödvändig och som skulle inbringa staten betydliga summor: Ordet boställe, i dess vanliga bemärkelse, borde helt och hållet försvinna. Inga andra boställen än för vaktare af vägar, fångar; skogar och offentliga inrättningar äro behöflige, och dessas anspråkslösa bostäder benämnas icke boställen. Om ett undantag måste göras; upphäfver icke sådant vårt påstående; Boställen äro en landsplåga, som kostar landet millioner rdr årligen; Genom denna statslyx; denna misshushållning med statens och kommunens egendom; uppoffras tillgångar; som kunde användas till produktiva föremål; Embeten och hela embetsverk underhållas för att uppgöra förslager — vanligen miselyckade — för att kontrollera misshushållningen, att icke säga rofferierna å boställen, som blifvit anslagna till vissa embetsmän, och hvilka boställen vanligen på långt när icke gifva den afkastning; till hvilken de kunde och borde uppbringas: Man söker upprätthålla den fördomen, att på allmän bekostnad uppförde boställen äro oundgängligt nödvändiga för vissa tjenster: Men ingenting är mindre sannt. Rikets hofrätter skötas förträffligt, fastän presidenter och öfrige embetsmän icke erhållit några boställen åt sig anslagna. Hvarföre skall då staten uppföra och underhålla sådana åt t. ex. landshöfdingar och biskopar? För vår del äro vi icke i stånd inse något förnuftigt skäl, på grund hvaraf staten skulle vara dertill förpligtad. Den gamla visan; att presten på landet nödvändigt bör ha ett boställe; är lika orimlig: Presten kan likaväl som andra tjenstemän på landet sjelf förse sig med bostad. Hvad kommunen kan och bör göra; är att anslå byggnadstomt med tjenligt läge. De flesta prestgårdar äro bortarrenderade, och detta förhållande visar att de presterliga embetena mycket väl kunna bestå utan boställen. För icke länge sedan hade allmänheten den öfverraskningen erfara, att en prestgård i en närbelägen församling gaf sin innehafvare mindre än intet, oaktadt samma prestgård utgjordes af ett halft mantal af den bästa jord; som fanns i församlingen; Detta visar huru föga nytta presterna draga af sin jord. I andra händer skulle boställsjordarne gifva betydlig afkastning och inbringa staten och kommunerna ofantliga summor.