Statslyxei.
Från landsorten förspörjes allt oftare lika
bekymmerfulla utgjutelser, som från hafvudsta-
dens innevånare, öfver den alltför långt drifna
misshushållningen med kronans tillgångar och
folkets skatter. Sednast skrifvesi Kristianstads-
bladet för den 23 jan.:
Berättelsen om den dyraste hushållerskana
och Kristianstads landtmäterikontor kom ypper-
ligt till pass, för att bidraga att väcka veder-
börandes uppmärksamhet på en fråga af aldra-
största vigt: nödvändigheten för svenska fol-
kets ombud att på ett praktiskt sätt ingripa i
den allmänna hushållningen.
Våra rikshushållerskor — med och utan kri-
nolin — ha nemligen så länge och så hejdlöst
huserat på det skattdragande folkets bekost-
nad, att det sannerligen är på tiden att natio-
nens representanter vidtaga kraftiga åtgärder,
för att sätta en gräns för oskicket och åväga-
bringa en grundlig och genomgripande refor-
mation.
Vi påpeka för dagen endast en reform, som
af tidsandan utmärkes såsom oafvisligt nöd-
vändig och som skulle inbringa staten betyd-
liga summor:
Ordet boställe, i dess vanliga bemärkelse,
borde helt och hållet försvinna. Inga andra
boställen än för vaktare af vägar, fångar; sko-
gar och offentliga inrättningar äro behöflige,
och dessas anspråkslösa bostäder benämnas icke
boställen. Om ett undantag måste göras; upp-
häfver icke sådant vårt påstående;
Boställen äro en landsplåga, som kostar lan-
det millioner rdr årligen; Genom denna stats-
lyx; denna misshushållning med statens och
kommunens egendom; uppoffras tillgångar; som
kunde användas till produktiva föremål;
Embeten och hela embetsverk underhållas
för att uppgöra förslager — vanligen mise-
lyckade — för att kontrollera misshushållnin-
gen, att icke säga rofferierna å boställen, som
blifvit anslagna till vissa embetsmän, och hvilka
boställen vanligen på långt när icke gifva den
afkastning; till hvilken de kunde och borde
uppbringas:
Man söker upprätthålla den fördomen, att
på allmän bekostnad uppförde boställen äro
oundgängligt nödvändiga för vissa tjenster: Men
ingenting är mindre sannt. Rikets hofrätter
skötas förträffligt, fastän presidenter och öfrige
embetsmän icke erhållit några boställen åt sig
anslagna. Hvarföre skall då staten uppföra
och underhålla sådana åt t. ex. landshöfdingar
och biskopar? För vår del äro vi icke i stånd
inse något förnuftigt skäl, på grund hvaraf
staten skulle vara dertill förpligtad.
Den gamla visan; att presten på landet nöd-
vändigt bör ha ett boställe; är lika orimlig:
Presten kan likaväl som andra tjenstemän på
landet sjelf förse sig med bostad. Hvad kom-
munen kan och bör göra; är att anslå bygg-
nadstomt med tjenligt läge. De flesta prest-
gårdar äro bortarrenderade, och detta förhål-
lande visar att de presterliga embetena mycket
väl kunna bestå utan boställen. För icke länge
sedan hade allmänheten den öfverraskningen
erfara, att en prestgård i en närbelägen för-
samling gaf sin innehafvare mindre än intet,
oaktadt samma prestgård utgjordes af ett halft
mantal af den bästa jord; som fanns i försam-
lingen; Detta visar huru föga nytta presterna
draga af sin jord. I andra händer skulle bo-
ställsjordarne gifva betydlig afkastning och in-
bringa staten och kommunerna ofantliga summor.