merstockar, och de båda ynglingarne blefvo lem-
nade ensamma:
Herr Robert lade pennan ifrån sig i samma
ögonblick som dörren tillslöts.
— Kom hit, befallde han: Kom den här vä-
gen, säger jag. Jag behöfver er.
— Ja, herre, svarade den lille Frank;
Och han steg genast upp, för att efterkomma
tillsägelsen.
— Tag upp detta läskpapper, fortfor herr
Robert. Såg ni icke att jag tappade det? Ni
måste hålla ögonen uppe; skall jag säga er, och
öronen med, om ni vill ha er plats qvar:
— Jag hoppas kunna vara uppmärksam, herre,
sade Frank i undergifven ton; åtminstone skall
jag försöka att vara det.
— Ja, kom ihog att ni skall lyda, återtog
herr Robert, isynnerhet då jag ger er någon be-
fallning. Tag hit den räkning, ni afskref. Jag
vill se, hurudan stil ni har;
— Jag är litet ovan ännu; anmärkte Frank;
i detjhan räckte honom det begärda papperet;
men jag hoppas att det skall bli bättre efter-
hand.
— Håll mun! ropade den unge herreman-
nen otålig. Jag vill icke höra ert prat. När
ni befinner er i sällskap med bättre folk, till-
kommer det er icke att tala, förrän ni blifvit
tillfrågad: Mins det.
Han fästade ögonen på papperet:
— Hum! sade han; det är icke så dåligt:
Hörpå, tillade han derefter, jag vill ha en af-
skrift af denna förteckning. Ni måste skynda:
er så mycket ni kan, emedan jag skall taga den
med mig, då jag går ut. Och framför allt laga
att den blir väl gjord och att ingenting öfver-