merstockar, och de båda ynglingarne blefvo lemnade ensamma: Herr Robert lade pennan ifrån sig i samma ögonblick som dörren tillslöts. — Kom hit, befallde han: Kom den här vägen, säger jag. Jag behöfver er. — Ja, herre, svarade den lille Frank; Och han steg genast upp, för att efterkomma tillsägelsen. — Tag upp detta läskpapper, fortfor herr Robert. Såg ni icke att jag tappade det? Ni måste hålla ögonen uppe; skall jag säga er, och öronen med, om ni vill ha er plats qvar: — Jag hoppas kunna vara uppmärksam, herre, sade Frank i undergifven ton; åtminstone skall jag försöka att vara det. — Ja, kom ihog att ni skall lyda, återtog herr Robert, isynnerhet då jag ger er någon befallning. Tag hit den räkning, ni afskref. Jag vill se, hurudan stil ni har; — Jag är litet ovan ännu; anmärkte Frank; i detjhan räckte honom det begärda papperet; men jag hoppas att det skall bli bättre efterhand. — Håll mun! ropade den unge herremannen otålig. Jag vill icke höra ert prat. När ni befinner er i sällskap med bättre folk, tillkommer det er icke att tala, förrän ni blifvit tillfrågad: Mins det. Han fästade ögonen på papperet: — Hum! sade han; det är icke så dåligt: Hörpå, tillade han derefter, jag vill ha en afskrift af denna förteckning. Ni måste skynda: er så mycket ni kan, emedan jag skall taga den med mig, då jag går ut. Och framför allt laga att den blir väl gjord och att ingenting öfver