Det under resan begagnade sjökortet företeddes inför rätten och undergöktes, äfvensom loggboken. Kapten Lind af Hageby, sekond å Orädd, afgaf härefter en särdeles fullständig berättelse om skeppsbrottet. Han ansåg att korvetten vid sin afgång från Havre var i fullt segelbart tillstånd, Vinden var, då korvetten, måndagen d. 3 dec., lemnade Havre, dubbelrefvad märssegelskultje, men växte frampå dagen till 3-refvad d:o. På e. m. mellan 5 och 6 rapporterades ned att en fyr syntes, då genast chefen och omedelbart derefter kapt. Lind af H. gingo upp på däck. Chefen betraktade fyren, men hr L. af H. sade att det ej var någon fyr, i hvilken åsigt chefen tycktes instämma. Den sednare frågade lotsen om fyren, och hr L. af H. gick upp till lotsen och sade: det der måtte ej vara någon fyr; lotsen svarade ej något egentligen, utan tycktes tvehogsen; emellertid märkte hr L. af H. att lotsen låtit ändra kursen, men hörde ej kommando-orden derom. — Hvad lotsen John Abley beträffar, yttrar kapten L. af H. att denne, som lotsat korvetten till Havre, syntes vara skicklig, hade förut i skymning lotsat korvetten genom Downs — hvilket är ganska svårt — samt var fullkomligt nykter. — Hr L. af H. gick sedan ned i gunrummet, men hann blott till bordet, då en besynnerlig rörelse hos fartyget förmärktes, den hr L. af H. ej då kunde förklara, utan yttrade, att det måtte vara en besynnerlig sjö, som förorsakade att fartyget fick en sådan rörelse, men straxt derefter kände han ännu häftigare rörelser, hvilka öfvertygade honom att det stötte mot. Då sprang hr L. af H. upp på däck, der han, ovetande om chefen fanns på däck, ropade stopp! och back! hvilka kommando-ord chefen alldeles samtidigt utropade. Herr L. af H. gick upp på kommandobryggan, der han utförde chefens befallningar, såsom att låta berga toppseglet (det enda, som, jemte förstängstagseglet, vid tillfället fördes), hvarefter gjordes klart att utsätta barkassen och slupen. Alle man hade vid stötarne skyndat upp på däck. Fartyget fortfor att stöta allt hårdare och hårdare; lod kastades för, akter och midskepps. — (Man hade icke lodat förr denna dag.) — Machinen gick back utan framgång. Lotsen trodde nu att ljuset, som synts en tid och sedan försvunnit, var Hastings fyr. Kapten L. af H. anser numera att det varit från staden Rye. Detta sken var hvitt, men kort efter strandningen observerades ett ögonblick ett rödt sken, som sannolikt var Dungeness fyr. — Båtarne utsattes om styrbord, som för tillfället var lä, och der de först lågo mycket väl. I dem voro icke beordrade andra än det till dem delta manskapet. Emellertid nödgade fartygets våldsamma rörelser chefen att låta kapa fockmasten, och sedan den gått öfver bord, minskades visgerligen fartygets rörelser, men det ändrade sitt läge och svängde så att sjön kom rätt akter ifrån, hvarigenom det blef svårt att hålla båtarne fast. Order gafs om förstärkning af båtarnes förtöjningar, och förstärkning gjordes också medelst ändar. Afven gaf chefen order att upptaga en kabel; hr L. af H. såg dock ingen sådan. Straxt derefter såg han slupen slitas loss, men såg ej barkassen (som kanske då redan var borta). Hr L. af H. anser att de ej blifvit lösgjorda med fit, utan slitits loss af sjön. Order voro gifna åt löjtnant Puke, som hade uppsigt öfver båtarne, att ingen fick gä nedi dem, utan de som skulle hålla fast. Kapten L. af H. förklarar att det var omöjligt att hjelpa båtarne, ty sjö och flod drefvo dem genast mot land. Från första stund fartyget stötte på sköts skott och visades blänkfyrar. Machinisten rapporterade ordentligt tid efter annan huru vattnet steg och slutligen nådde askugnarne, samt att pannorna voro rörda ur sitt läge: Raketkastningen från land hörjade innan fockmasten föll, och således äfven förrän båtarne lösrycktes, och äfven syntes lanternorna till en lifbåt, som dock icke kunde komma fram. Fartyget dref under tiden oupphörligt och kastades slutligen på en kabellängds afstånd från stranden. Raketiinan var ombord innan 1:a ankaret fälldes. Raketen förde linan ombord först 24 timme efter båtarnes lösryckande. Sedan räddningsstolen blifvit i ordning, börjades räddningsarbetet. Först skickades konstapeln Jansson i land, derefter några af manskapet, och så löjtnant Nordenskjöld, som skulle i land kommunicera sig med folket. Under räddningsarbetet gjorde hr L. af H. två särskilda gånger rond under däck; efter sista ronden var blott han sjelf, chefen och lotsen qvar ombord, hvarefter hr L. af H. for i land, sedan chefen, och sist lotsen emellan 11 och 12 på natten. Genast dagen efter börjades bergningen af proviant, folkets effekter, samt inventa ier; alla bergningsdagarne fortfor blåsten från samma håll, jemte uppsjö. Manskapet var inqvarteradt i närbelägna hus å landet och blef mycket väl bemött. Särskildt omnämnes m:r Higas, den man som skötte raketapparaten, för sin oförtröttade välvilja mot de skeppsbrutne. — Ur L. af H. nämnde äfven, att han af chefen hört, det ännu ett af de drunknades lik, utom de 4 som begrofvos å Lydds kyrkogård, blifvit sedermera funnet, men som var oigenkänligt. På fredagen marscherades till Rye, och der dröjdes till söndags morgon, då återfärden togs öfver London. De skeppsbrutne marcherade direkt från Londons bangård, ombord på ångaren Carl XV, som en halftimma sednare afgick till Göteborg. — I Jönköping lemnades 2:ne båtsmän, hvilka insjuknat. Löjtnant Beckström berättade, att han mottog vakten kl. 4 på måndagens e. m. och var hela tiden på kommandobryggan. Innan ännu skenet syntes, frågade löjtnant B. lotsen om han önskade lodning, men denne svarade då, att deticke behöfdes, men att om man ej fick sigte på Dungeness fyr inom en timma så horde lodning ske. Något vidare tal om lodning förekom ej. Skenet började synas straxt efter kl. 5, och löjtnant B. och lotsen samtalade härom. Skenet syntes något förligare än tvärs om babord, och var mycket svagt, liksom en reflektion. Kort förrån skenet -synteg hade kursen, pä lotsens begäran, blifvit ändrad ifrån N.O.t. N. till N.O. på kompassen, men straxt efter det skenet varsnades, Jät lotsen ändra a PETE AR NR RR