Hr Siljeström, som i det hela instämde met hr Hierta, ansåg det vara oriktigt, att regerin gen begagnat den häftigt uppflammande foster landskärleken för att begära nya anslag til armen i stället för att framlägga förslag till ny organisering af densamma, hvilket gjordes os: mest behof. Han yttrade sig emot vapenskatten och hoppades, att den sparsamhetsanda, som tyckts vilja bemäktiga sig landet, äfven måtte finna anklang i kammaren. Hr Mannerskantz inlade ea protest mot de talares åsigter, som ansett oss kunna vänta med anskaffandet af tidsenliga vapen. Detta vore dock det nödvändigaste. De brister, som kunde finnas i vår armeorganisation, kunde fyllas, om folket vid en hotande fara skyndade till kusternas försvar; men intet kunde af detsamma uträttas utan goda vapen. Den uppskakning af fosterlandskänslan, som den förre talaren omnämt, hade fullt skäl för sig och måste begagnas. Tal. påpekade den sista tidens tilldragelser, som just visade nödvändigheten för ett litet folk att i tid bereda sig på att kunna möta faran när den kommer. Hr Reutererona instämde med den förre talaren och hoppades att, då andra folk göra så stora ansträngningar, äfven vi skola visa oss färdiga att betala sista skärfven för vårt försvar, om så behöfves. Vi kunna ej numera lita på att ständigt få sitta i ro, och derför duger det ej att så långsamt auskaffa vapen; som somliga talare tycktes önska. Hr Medin förordade all möjlig sparsamhet, och, ehuru ban icke alldeles ogillade den kongl. propositionen, hvad angick anslaget till nya vapen, ansåg han att man icke borde gå för brådstörtadt tillväga, utan till en början endast bevilja en del af de begärda millionerna. Hr A. Adlersparre ansåg det vara fåvitskt taladt, att vi nu skulle ega samma politiska trygghet som förut. Sådant vore ej förhållandet. Han yttrade sin farhåga för att vi när som helst kunde vänta oss stora politiska tilldragelser med anledning af den sjuke mannense tillstånd. Ställningen artar sig nu att blifva densamma som 1854 och 1855. Då lyckadesflvi få vara neutrale; men, tillade han, vi voro ej ärliga i vår neutralitet, vi voro på väg att bryta den, då freden afslöts. Det är derför helt naturligt att en makt, mot hvilken vi då voro färdiga att uppträda, skall af sjelfbevarelsedriften finna sig befogad att söka göra sin svaga granne maktlös: Uppstår ett krig, kunna vi icke förundra oss, om denna makt skulle till oss ställa fordringar, som nödgade oss att antingen förklara krig eller att slafviskt underkasta oss förnedrande vilkor: Han påminde om våra syndera under det polska upproret, då hos oss bedrefs den mest fiendtliga agitation mot Ryssland, oeh beklagade, att ej en man skulle stå bakom ordet, utan landet skulle låtit förleda sig till en äkta Don Ranudo-politik. Allt detta ansåg talaren lätt kunna framkalla ett oväder, som kanske ej vore oförtjent, och för att afvärja detta måste vi rusta oss: Hr J. Bundbeck ansåg att medel till gevär ej borde beviljas förrän modell till dessa var fastställd: Hr Hedlund vidhöll sin åsigt om nödvändigheten framför allt af en förändrad organisering af vårt krigsväsende och ansåg vår ställning ej vara så hotad af de väntade politiska tilldragelserna, som den förre talaren, men erkände att vi skaffat oss ett syndaregister genom vårt uppträdande mot Ryssland: : Hr Hessle, som afslöt diskussionen, ansåg oss böra göra uppoffringar för iordningställandet af vårt försvar. Men de penningar, som dertill behöfdes, borde icke anskaffas genom tillökning i bevillningen, utan sammanslås med andra behof och anskaffas genom lån. Han yttrade sig äfeva mot bränvinstillverkningsatgiftens förhöjende, emedan denna näring ännu vore för jordbrukaren behöflig; tillverkningen skulle ej kunna fortsättas, om skatten ökades, utan komme då landets behof af bränvin att fyllas genom insmuggling. Härefter remitterades den kungl. propositionen till statsutskottet: Till ledamöter i der komit, som utsågs för tillsättande af kanslioch vaktbetjening, valdes hrr vice-talmannen Mannerskantz, Posse, Muren, Björck, Hierta, Sjöberg, Nils Larson och Jonas Andersson, och till orabesörjande af kammarehs ekonomiska angelägenheter valdes herrar Hierta, Sjöberg och Fock. Till tjenstemän vid riksdagens första kammarens kansli, under innevarande riksmöte, hafva blifvit antagne: Kammarherren, G. Ehrenborgh, riddarhusfiskalen C. Lagerheim, vice häradshöfdingarne F. Wrede, OC. J. Kuylenstjerna, W. Billing, H. Odelberg och A; Gustafsson, e. o. hofrättsnotarierne E. von Krusenstjerna och J. Staöl von Holstein, löjtnant W. Reutersvärd, kongl. sekreterarne J. Schröderheim. E: W: Liljeskjöld, W; B. Beskow och A. Th. Lundberg: