— NN
XV.
Dagen nalkades sitt slut: Redan på morgo-
nen hade luften varit tung och alla tecken an-
tydt att vädret under loppet af dagen skulle
bli föga angenämt. Fram på förmiddagen hade
hotande moln skockat sig på himmelen och ym-
nigt regn sedan fallit: Nu utbreddesig dimma.
öfver nejden, och denna blef efterhand allt
tätare; så att man knappt på femtio stegs af-
stånd kunde urskilja föremålen:
En ensam vandrare; som icke tycktes vara
vid det bästa lynne; letade sig fram genom
dimman. Han gick utefter en af de landsvä-
gar som leda till Englands hufvudstad.
Han tillryggalade vägen långsamt; ty han
var synbarligen uttröttad och öm om fötterna:
Han halkade ofta mot de slippriga stenarne,
hvarigenom det gick ännu saktare för honom
att komma framåt:
Han började nu möta allt flera menniskor
och åkdon af alla slag; hvilket bevisade att
han nalkades den stora staden;
De stugor, som lågo vid sidan af vägen,
blefvo allt talrikare, och snart ersattes de af
större hus: När han slutligen fick se butik
bredvid butik, kunde han förstå att han kom-
mit inom någon af det moderna Babylons för-
städer.
Men anblicken af denna var icke särdeles
behaglig. Det är ej mycket som tar sig bra
ut i dimmaz; och när betraktaren tillika är ge-
nomvåt och trött efter en lång dags mödor,
plägar han icke vara fallen för att beundra:
Häraf kom det sig att vår vän fortfarande
höll sina ben i jemn rörelse; lika missbelåten