— NN XV. Dagen nalkades sitt slut: Redan på morgonen hade luften varit tung och alla tecken antydt att vädret under loppet af dagen skulle bli föga angenämt. Fram på förmiddagen hade hotande moln skockat sig på himmelen och ymnigt regn sedan fallit: Nu utbreddesig dimma. öfver nejden, och denna blef efterhand allt tätare; så att man knappt på femtio stegs afstånd kunde urskilja föremålen: En ensam vandrare; som icke tycktes vara vid det bästa lynne; letade sig fram genom dimman. Han gick utefter en af de landsvägar som leda till Englands hufvudstad. Han tillryggalade vägen långsamt; ty han var synbarligen uttröttad och öm om fötterna: Han halkade ofta mot de slippriga stenarne, hvarigenom det gick ännu saktare för honom att komma framåt: Han började nu möta allt flera menniskor och åkdon af alla slag; hvilket bevisade att han nalkades den stora staden; De stugor, som lågo vid sidan af vägen, blefvo allt talrikare, och snart ersattes de af större hus: När han slutligen fick se butik bredvid butik, kunde han förstå att han kommit inom någon af det moderna Babylons förstäder. Men anblicken af denna var icke särdeles behaglig. Det är ej mycket som tar sig bra ut i dimmaz; och när betraktaren tillika är genomvåt och trött efter en lång dags mödor, plägar han icke vara fallen för att beundra: Häraf kom det sig att vår vän fortfarande höll sina ben i jemn rörelse; lika missbelåten