erona utrymme äfven åt folkets vilja att göra sig gällande. Men grundlagens stiftare, 1809 års konstitutionsutskott, anmärkte sjelfva, vid föreslåendet af den regeringsform, som antogs till efterlefnad, att de måste lemna sitt verk ofullbordadt. — Fäderneslandets vådora, sade de, hade icke medgifvit, att till någon fullständighet samla upplysta medborgares tankar om grunderna för Sverges tillkommande statsförfattning. De erkände bristfälligheten i hvad som föreslogs, och tidens otillräcklighet att afhjelpa densamma, synnerligast hvad nationalrepresentationen angick. Men de lade på efterkommande ständers hjertan att i detta hänseende fullborda hvad de lemnat ogjordt, med uttalande af den grundsatsen, att alla svenska medborgare, utan åtskilnad af stånd, yrken eller lefnadssätt, skulle vara berättigade att deltaga i valet af nationens befullmäktigade för vården af dess lagstiftning, att utöfningen af valrätten skulle endast bero af egenskaperna af bosatt, oberoende och fullmyndig, som anses erforderliga för samhället, till borgen för bruket af en sådan rättighet. I kännen alla, m. h., de s:årigheter af meningsstrider och farhågor, samt andra hinder af många slag, hvilka sedan under mer än ett halft århundrade motverkat uppnåendet af det önskningsmål, som den allmänna meningen, lifvad af fosterlandse känslan, hade uppställt såsom ett uttryck af 1809 års grundlagsstiftares yttersta vilja. Många, äfven bland dem, som med största värma delat önskningarne, hafva i det längsta betviflat att de skulle upplefva den dag, då detta stora mål kunde på den fria öfvertygelsens väg uppnås. Men tiden, som kan försätta hälleberg, har om: sider äfven i denna sak gjort den långsamt mognande öfvrertygelsen oemotståndlig. Beviset är, att vi nu befinna oss här församlade såsom svenska folkets ombud. Och om intet menskligt arbete är fullkomligt, om vi icke kunna förneka, att en och annan icke oväsentlig förändring är önskvärdi den grundlag, enligt hvilken vi äro hitkomna; så är dock en stor sak redan vunnen derl, att ingen numera utöfvar riksdagsmannakallet på grund af börd eller särskilda privilegier, utan alla i följd af medborgares förtroende till insigter, förstånd och nit för det allmänna bästa. Under en så lofvande begynnelse tror jag mig icke taga miste om eder gemensamma känsla om vi, näst en ödmjuk tacksägelse till den, från hvilken all god gåfva kommer, egna ett uttryck af varm erkänsla i främsta rummet åt konungen och hans regering, som tagit initiativet till den förändring, hvarifrån Sverge skall räkna början af ett nytt tidskifte, och dernäst åt de fordna riksstånden, som gjort en storsinnad uppoffring af gamla företrädesrättigheter, och genom detta afslutande af sin verksamhet beredt sig i häfderna en oförgänglig minnesvård. Vid detta högtidliga tillfälle hägrar för vår syn hoppet om en ljus framtid, och jag tror mig å alJas vägnar kunna säga, att det är förenadt med en innerlig uppfattning af riksdagsmannakallets allvarliga åligganden och med en fast föresats, att den svenska riksdagen hädanefter skall vara ett sannt uttryck af det svenska folkets tänkesätt och vilja; att vi vid början af vår bana gifve hvarandra handen uppå att icke glömma, att hvarje svensk man, utan åtskillnad af stånd, yrke eller lefnadssätt, är en medborgare, som har anspråk på jemnlikhet inför lagen och på möjligheten, så vidt det beror af lagstiftningen, att komma i åtnjutande af alla samhällsodlingens frukter; att vid beviljandet af allmänna utgifter erinra oss att medlen dertill i sista hand endast förvärfvas genom arbete af det stora flertal, som måste äta sitt bröd i sitt anletes svett, och hvars dagliga uppgift är att vänja sig vid försakelser, att hos denna representation icke skall framträda någon böjelse att sätta enskilda fördelar framför det allmännas; samt att vi skole såsom allmän regel visa oss i sana mening tänka högt om fosterlandet, för bevarandet åf dess sjelfständighet och för det unga slägtets uppfostran, medan vi tillika, på grund af vår historias lärdomar om förflutna tiders misstag, bedja Gud, att i alla tillgöranden såväl rörande yttre som inre angelägenheter, städse bevara oss för vådorna af skryt, högfärd, lystnad och öfverdåd, hvilka mer än en gång uner fordna mansåldrar varit hufvudorsakerna till fosterlandets olyckor och förluster. Med dessa föresatser, med det bistånd af lik stämmiga tänkesätt, som denna församling vågar åräkna hos rikets Första kammare, och alltid ihågommande, att menniskans vilja förmår mycket, blott den allvar är, böra vi kunna motse en lyckosam framtid för det svenska folket, Vi böra kunna hoppas, att såsom en frukt af denna och efterföljande riksdagars verksamhet, det ädla valspråket: Land skall med lag byggas alltid skall få sia rika och skönaste tolkning i visa och milda lagar; att Rätt och sanning skola blifva den enda ledstjernan för statsmakternas handlingar; att Folkets kärlek skall utgöra en god och fredsäll styrelses belöning, och att hos kommande slägten skall lefva såsom minnesvärd den dag, då 1867 års riksdag sammanträdde för sina rådslag. Jag slutar, mine herrar, med att uttala denna vår gemensamma bön: Gud bevare konungen och beskydde fäderneslandet! Kammarens ledamöter instämde ljudligt i sistnämnde önskan: Till deputerade att begära talman utsågos, enligt förut träffad öfverenskommelse, hrr von Troil; Sundberg, Mannerskantz, Matts Persson, Westblad; Vougt, Johannes Andersson, Sandr