erona utrymme äfven åt folkets vilja att göra sig
gällande.
Men grundlagens stiftare, 1809 års konstitutions-
utskott, anmärkte sjelfva, vid föreslåendet af den
regeringsform, som antogs till efterlefnad, att de
måste lemna sitt verk ofullbordadt. — Fädernes-
landets vådora, sade de, hade icke medgifvit, att
till någon fullständighet samla upplysta medbor-
gares tankar om grunderna för Sverges tillkom-
mande statsförfattning. De erkände bristfällig-
heten i hvad som föreslogs, och tidens otillräck-
lighet att afhjelpa densamma, synnerligast hvad
nationalrepresentationen angick. Men de lade på
efterkommande ständers hjertan att i detta hän-
seende fullborda hvad de lemnat ogjordt, med ut-
talande af den grundsatsen, att alla svenska med-
borgare, utan åtskilnad af stånd, yrken eller lef-
nadssätt, skulle vara berättigade att deltaga i va-
let af nationens befullmäktigade för vården af dess
lagstiftning, att utöfningen af valrätten skulle en-
dast bero af egenskaperna af bosatt, oberoende
och fullmyndig, som anses erforderliga för sam-
hället, till borgen för bruket af en sådan rättighet.
I kännen alla, m. h., de s:årigheter af menings-
strider och farhågor, samt andra hinder af många
slag, hvilka sedan under mer än ett halft århun-
drade motverkat uppnåendet af det önskningsmål,
som den allmänna meningen, lifvad af fosterlandse
känslan, hade uppställt såsom ett uttryck af 1809
års grundlagsstiftares yttersta vilja. Många, äfven
bland dem, som med största värma delat önsk-
ningarne, hafva i det längsta betviflat att de skulle
upplefva den dag, då detta stora mål kunde på
den fria öfvertygelsens väg uppnås.
Men tiden, som kan försätta hälleberg, har om:
sider äfven i denna sak gjort den långsamt mog-
nande öfvrertygelsen oemotståndlig. Beviset är, att
vi nu befinna oss här församlade såsom svenska
folkets ombud. Och om intet menskligt arbete är
fullkomligt, om vi icke kunna förneka, att en och
annan icke oväsentlig förändring är önskvärdi den
grundlag, enligt hvilken vi äro hitkomna; så är
dock en stor sak redan vunnen derl, att ingen
numera utöfvar riksdagsmannakallet på grund af
börd eller särskilda privilegier, utan alla i följd
af medborgares förtroende till insigter, förstånd
och nit för det allmänna bästa.
Under en så lofvande begynnelse tror jag mig
icke taga miste om eder gemensamma känsla om
vi, näst en ödmjuk tacksägelse till den, från hvil-
ken all god gåfva kommer, egna ett uttryck af
varm erkänsla i främsta rummet åt konungen och
hans regering, som tagit initiativet till den för-
ändring, hvarifrån Sverge skall räkna början af
ett nytt tidskifte, och dernäst åt de fordna riks-
stånden, som gjort en storsinnad uppoffring af
gamla företrädesrättigheter, och genom detta afslu-
tande af sin verksamhet beredt sig i häfderna en
oförgänglig minnesvård.
Vid detta högtidliga tillfälle hägrar för vår syn
hoppet om en ljus framtid, och jag tror mig å al-
Jas vägnar kunna säga, att det är förenadt med en
innerlig uppfattning af riksdagsmannakallets allvar-
liga åligganden och med en fast föresats, att den
svenska riksdagen hädanefter skall vara ett sannt
uttryck af det svenska folkets tänkesätt och vilja;
att vi vid början af vår bana gifve hvarandra han-
den uppå att icke glömma, att hvarje svensk man,
utan åtskillnad af stånd, yrke eller lefnadssätt, är
en medborgare, som har anspråk på jemnlikhet in-
för lagen och på möjligheten, så vidt det beror af
lagstiftningen, att komma i åtnjutande af alla sam-
hällsodlingens frukter; att vid beviljandet af all-
männa utgifter erinra oss att medlen dertill i sista
hand endast förvärfvas genom arbete af det stora
flertal, som måste äta sitt bröd i sitt anletes svett,
och hvars dagliga uppgift är att vänja sig vid för-
sakelser, att hos denna representation icke skall
framträda någon böjelse att sätta enskilda fördelar
framför det allmännas; samt att vi skole såsom all-
män regel visa oss i sana mening tänka högt om
fosterlandet, för bevarandet åf dess sjelfständighet
och för det unga slägtets uppfostran, medan vi til-
lika, på grund af vår historias lärdomar om för-
flutna tiders misstag, bedja Gud, att i alla tillgö-
randen såväl rörande yttre som inre angelägenhe-
ter, städse bevara oss för vådorna af skryt, högfärd,
lystnad och öfverdåd, hvilka mer än en gång un-
er fordna mansåldrar varit hufvudorsakerna till
fosterlandets olyckor och förluster.
Med dessa föresatser, med det bistånd af lik
stämmiga tänkesätt, som denna församling vågar
åräkna hos rikets Första kammare, och alltid ihåg-
ommande, att menniskans vilja förmår mycket,
blott den allvar är, böra vi kunna motse en lycko-
sam framtid för det svenska folket, Vi böra kunna
hoppas, att såsom en frukt af denna och efterföl-
jande riksdagars verksamhet, det ädla valspråket:
Land skall med lag byggas alltid skall få sia
rika och skönaste tolkning i visa och milda lagar;
att Rätt och sanning skola blifva den enda led-
stjernan för statsmakternas handlingar; att Fol-
kets kärlek skall utgöra en god och fredsäll sty-
relses belöning, och att hos kommande slägten skall
lefva såsom minnesvärd den dag, då 1867 års riks-
dag sammanträdde för sina rådslag. Jag slutar,
mine herrar, med att uttala denna vår gemensamma
bön: Gud bevare konungen och beskydde fäder-
neslandet!
Kammarens ledamöter instämde ljudligt i
sistnämnde önskan:
Till deputerade att begära talman utsågos,
enligt förut träffad öfverenskommelse, hrr von
Troil; Sundberg, Mannerskantz, Matts Persson,
Westblad; Vougt, Johannes Andersson, Sand-
r